Sorbonne

Klädseln ovan är helt fantastisk. Sättet som den är uppbyggd på är otroligt. Kjolen, som är för lång, kombineras med skinnjackan, som är för kort, tröja i grått som kortas av och trycks undan med ett skräp, de alldeles för svarta strumpbyxorna som blir ljusare vid tårna. Solglasögonen täcker hennes ansikte och låter det vara någonting annat än i fokus. Armbandet och de röda naglarna som skymtar lite i väskhanden. Hela bilden är otrolig. Blocken av färg - sand, betong och suddiga konturer av träd och byggnader.

De senaste dagarna har jag varit sjuk. Har tillbringat eftermiddagarna med kakor täckta av strössel och en fantastisk vän som inte hade något problem med att se några timmar Sex and the City. Det tycker jag om. Timmar som kombinerar oändliga plagg med oändliga sockermängder. Jag tycker om att äta maskinbakade kakor ibland. Det behöver inte alltid vara macaroons som flugits in från Paris. Likadant är det med stil. De flesta av mina vänner ser min stil som klassisk, men personligen skulle jag inte försöka definiera den så. Det passar inte mig längre. Dock finns det tillfällen då jag inte klarar av fler visningsbilder fyllda av plagg i kombinationer som skriker renlighet.

Cory Kennedy är den stilmässiga motsvarigheten till kakor med skrämmande tillsatser. Hennes stil är rufsig, ibland illasittande och överöst med smycken. Det är missmatchat på ett ganska frånstötande sätt. Det är bismarcklänkar som ringar och otvättat hår. Samtidigt syns ett otrolig frihet i hennes kläder. En känsla som är lätt att glömma bort i mjuka t-shirts och cigarettbyxor. Det spelar ingen roll om den är planerad eller inte. Ibland behöver den bara infinna sig.

I juni åker jag en vecka till New York. Det är min första gång så givetvis vill jag ha en massa tips på vad jag ska göra och se. Var jag ska handla. Var jag hittar de bästa väskorna. Var jag köper bäst tidningar. Vilka caféer som har bäst frukost. Om Sex and the city-touren är värd att åka. Vilka muséer jag måste besöka. Vilka guider som är bäst, både online och i bokform. Och för er som varit i USA, men inte i New York - vilka amerikanska märken som är bäst. Så.

Efter hundratals visningsbilder, videor och rapporter från modeveckorna inför vintern är det ett uttalande som stämmer mest överens med huvudbilde - "It's like dressing for no climate". Och det stämmer. Mellan alla pälsar, filtmaterial, ull och siden så döljer sig ett stort antal tunna klänningar. Det är som de har hamnat fel eftersom det är få platser i västvärlden som man faktiskt kan bära chiffon vintertid utan kaschmir som sällskap. Jag ser fyra anledningar till att de har dykt upp på catwalken.

1. Hopp. Klimatet kan förändras både till det bättre [värme] och det sämre [istid]. Man garderar sig åt båda hållen helt enkelt. Skulle Paris drabbas av värme kring jul är det alltså ingen katastrof. Det är en möjlighet till minskat garderobsutrymme för Vougeredaktionen.
2. Ökad köpkraft från Asien och Mellanöstern. Den mest troliga anledningen. Länder med helt annat klimat och där man faktiskt kan använda Stellas [bilden] tubklänning i megaspets även i januari.
3. Fashion before function draget till det extrema. Kommentarer är överflödiga.
3. Den siste av Apokalypsens ryttare. Allt har ett slut. Kanske är det här en modeyttring för vad som komma skall. Fast å andra sidan är den siste ryttaren svårtolkad. Det kanske löser sig. [se punkt ett]

Det är sent i november. Jag står i en fransk matvarubutik, del av kedjan Monoprix, och tittar på teer. Jag vänder mig om för att gå mot kassorna. Lite disträ, lite flackandes med blicken över tidningen jag håller i handen. Då står hon där. Mélanie Huynh, junior editor på franska Vouge. Slött lutandes över en kundvagn i metall. Då visste jag inte exakt vem hon var eller vad hon gjorde - endast att hon fotograferats oändliga gånger under modeveckorna. Med Carine. Utan Carine. Konstant iklädd svart.

Det finns få stunder i livet som har förändrat mig. Jag minns inte exakt när, hur eller vad som skedde, men dagen eller ögonblicket då jag började se mode som något annat ändrade mig. När det gick från betydelselösa adjektiv till något mycket djupare. Jag kan inte placera det inom en tidsram, men jag minns känslan exakt. En gradvis världsomvälvning. Totalt frihet kombinerat med övertygelsen att gränser inte existerar. Känslan av oändlighet. Den har inte släppt än, men legat lite i dvala. Fortfarande är de ögonblick då jag låter den släppas fri fantastiska. Dagens fråga är därför :

För några nätter sedan, strax innan jag skulle sova, tiitade jag på en dokumentär om Annie Leibowitz. Jag har alltid varit väldigt kritisk till fotokonst eftersom att jag tycker att den skändar det andra som är konst. Det som faktiskt är skapat och format av människohänder. Men dokumentären ändrade allt. Det är sällan jag blir berörd av dokumentärer eller teve överhuvudtaget men kraften i fotografierna, och tankarna bakom var överväldigande. Det framgick så tydligt att fotona inte var konsten, utan förevigade konsten. Ögonblick som passera. Nuet.

Något jag fascinerades av är att hon växlar mellan kommersiella bilder på berömda människor i Vanity Fair, låter en viss yta skrubbas bort på samma människor i Rolling Stone och försök att fånga dans på bild. Det är fantastiskt eftersom att det speglar varje människas inre. Man är allt, eller ingenting alls.

Jag har utvecklat en nästan ohälsosam besatthet av volanger på senare tid. Diskreta och invävda i plagg. Det är inte så att jag bär det konstant, snarare tvärtom. Det är mer så att jag tänker på dem. Volanger. På bilden ovan, från Lanvins visning, kombineras de med sandfärgade nyanser. Sandfärgat är bland det vackraste jag vet. På rätt material, i rätt nyans och på rätt plagg är det närmast oslagbart i form av elegans. Tyvärr är jag alldeles för ljus i min hy och har helt fel hårfärg för att kunna bära upp det. Men kanske är det lite vad mode handlar om. En stilla beundran och facination av något som inte nödvändigtvis är uppnåeligt.

Givenchy visade klänningar överströdda med halsband. Jag tycker om det konceptet. Alldeles för mycket och alldeles för uppseendeväckande. Som paljetter på dagtid ungefär. Inte riktigt okej. Att bära symboler, laddade saker, som inte alls är något man står för. Religionsmässigt eller trosmässigt. Att bära kors, fyrklövrar eller  peacemärken behöver inte nödvändigtvis betyda att man är tror på något av det. I den tradtionella meningen alltså. Att bryta sig bort från förutbestämda vägar och välja att förknippa laddade symboler med något annat är fantastiskt.

Jag tror att det finns två saker som får världen att gå framåt. Nytänkare och de som granskar det som skett och de som komma skall. Granskandet går inte att bortse ifrån. Ifrågasättandet, känslan av att man inte behöver nöja sig. Det är det som förändrar världen. Synsättet att möjligheterna är oändliga. Även fast det bara gäller en laddad berlock.

Stil, mode och trender skaver alltid lite mot varandra. Det är en balansgång. Modet tillåter stilen att blomma ut, och trender gör modet mer konkret. Samtidigt är mode ett missbrukat ord - fråntaget sin rätta mening till sönderkommersialisering. Trender har samma problem, de blir vägledare till hur man ska vara  och i och med det hur man ska bete sig. När man berör dessa ämnen blir det lätt tillgjort eller rått, och arrogant. Men samtidigt är det viktigt att diskutera. Min övertygelse är att man ska bry sig så lite som möjligt om ramar. Pressar man sig ur det som trycker ned en händer något. En öppenhet infinner sig. Tankar som tidigare styrt vad som täckt ens kropp eller vilka ord man använt försvinner.

Det som skiljer kläder från stil är attityd. Det kan vara en total fasad framför en borttryckt personlighet som tränger fram och blir ren ärlighet. Möjligvis släpps personligheten totalt fram - excentriskt eller inte, och blir totalt underbart. Kläder med personlighet gäller inte. Personlighet täckt och framsläppt av plagg gör.

Jag var såg Warhol på Moderna för andra gången i veckan. Warhol är egentligen inte alls min sorts konstnär. Hans konst får mig inte att känna. Den går mig relativt obemärkt förbi. Trots det sitter en dålig bild på Marylin Monroe på min vägg. Jag orkar bara inte ta ned den. Dålig smak har kanske också en plats.

Istället för att granska alla tidningsutklipp, alla bilder på Andy själv och de konstverk som satt uppe valde jag att se på de videoinstallationer han gjort. En del var ganska motbjudande och andra intetsägande. Den jag tyckte bäst om var en video där Edie Sedgwick talar utan ljud. Under en lång filmsekvens sitter tre Edie och pratar. En i en teveapparat, med en levande Edie i framgrunden och en close-up där hennes ansiktsdrag och uttryck syns. Jag tycker om den sorts videokonst. När man inte vet någonting, när man inte har något sammanhang utan tvingas skapa sin egen bild.