Sorbonne

Igår letade jag efter min Paris-Moleskine. I en Adidas Orginallåda hittade jag en bild på den jag var för fyra år sedan. Det finns väldigt få bilder på mig från den tiden, kanske just för att min dåvarande look varade mellan ett sommarlov och ett annat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vem jag var då men det involverade väldigt rufsigt hår, massor med överdrivet färgglada smycken och viss do it yourself-attityd. Det är ungefär så långt ifrån mig idag man kan komma. Men det är lite så det ska vara. Man ska glömma det som hänt för en massa andetag sedan.

Jag vet inte riktigt om det är så att jag på senare tid har fått isolera mig lite från det som är mode. Det som ständigt ändrats, det som saknar djup och har en alldeles för blank yta. Man halkar lite på det.

Jag började min modemässiga morgon, vilket är eftermiddag då jag isoleras övriga timmar från datorer, med att mötas av nyheten att Mattew Williamsson ska designa för H&M. Fantastiskt tycker jag, då han designar intressant på ett kommersiellt sätt. Samtidigt kände jag viss déjè vu då jag mycket väl tror mig ha hört det förut. Jag vet inte om det känns som ett så självklart val eller om det läckte ut i somras.

Imorgon ska jag ta mig igenom snön och se Linda Leopold prata om stil och identiet på Nordiska Muséet. Fruktansvärt intressant. Förövrigt ligger massor med franska, engelska och svenska magasin på golvet bredvid mig som jag hoppas jag hinner läsa snart. Ibland skulle jag uppskatta magasin i lite mindra format så de krossar mina väskor med sin tygnd.

Jag skriver inte riktigt längre och jag undrar om det är så att jag kanska borde säga hejdå till de här tjugoåtta månaderna av konsanta modereflektioner.

Jag har inte skrivit speciellt mycket nu på ett tag. Ibland har jag känt mig alldeles för nöjd för att ha någonting att säga, ibland har jag bara blockerat bort känslan. Det är liksom den tiden på året. Då garderoben fullkomligt dör, man glömmer bort att det överhuvudtaget varit sommar eller att det kommer en ny och det blir mörkt igen bara några timmar efter lunch. Jag vadar igenom mörkret genom att spenderar massor med tid med mina vänner, dricka överdrivna mängder med löste och börja morgonen med Elle eller Vouge. För att överhuvudtaget orka ta mig upp liksom.

Men, min personlighet tillåter mig inte att vara såhär speciellt länge - istället tillbringade jag min söndag med att ladda in en massa gamla cdskivor med spår jag glömt bort. Hittade fantastiska rnb remixer av superkommersiella rappares lite mindre kommersiella låtar. En av låtarna var faktiskt en rapcover på en åttiotalslåt. Fullkomligt bizarrt.

En något slappare vecka väntar mig. Hörs då.

Dazed & Confused tillsammans med POP är två av de få kommersiella magasin som beskriver någonting annat än plagg som någonting att köpa. Linjen mellan konst och mode blir väldigt, väldigt tunn när man ser deras modereportage. Tidningarna är som en portabel konstutställning i miniatyr som visar text som hjälper helhetsintrycket. Samtidigt kan det debatteras om fotografi är en konstform eller inte, men kommer man till den första slutsatsen kan man inte utesluta den pappersbundna formen som Dazed och POP står för. När jag ser på framsidan av Dazeds decembernummer fylls jag av den sortens fascination, och på så sätt inspiration, som sällan fyller mig i modesammanhang längre. När Vogue visar porträtt, gör Dazed det på ett helt annat sätt. Likgiltigheten är inte glamorös. Modellernas hy är glansig på ett osmickrande sätt mot kritan som täcker delar av deras ansikte. Kontrasten i typsnittet av "smile" gör att omslaget närmar sig det absurda.

Jag försöker skriva någonting om presidentvalet. Det fungerar inte riktigt. Jag har inget mer att säga eller skriva om saken. Ämnet är uttömt för min del. Istället är något jag kan konstatera, är att bilderna på när kandidaterna röstar är väldigt intressanta. Joe Biden, Obama och McCain är alla klädda i kostymer och bilderna på dem har högt pixelantal. Sarah Palin röster i Wasilla, Alaska, och går klädd i en fleece och slappa jeans. Bilden på henne suddig. Det leder mig till två slutsatser. Det faktum att hon bär fleece känns som ett simpelt sista försök att bibehålla en all-american attityd. Att bilden är suddig är otroligt roligt, eftersom det innebär att AP inte ens orkat ta sig upp till Alaska. Loppet känns antagligen lite över nu. So much för opartiskhet.

Under den senaste halvtimmen har jag tittat på respektive kandidaters hemsida och olika nyhetssidor för att titta på filmer med kandidaterna och deras budskap. Roligast är dock när Sarah Palin träffar Katie Couric och ska svara på frågan om vilka tidningar hon läser. Hennes svar är 'I read them all'. Det är fantastisk roligt att höra henne staka sig och yttra 'eh' i cirka trettio sekunder. Ett annat klipp är när Obama skämtar sig igenom ett tiominuterstal och ett quotes som "I obviously got my middle name from someone who never thought I would be running for president", och som uppföljning "My middle name is Steve. Barack Steve Obama", förekommer.

05.00 imorgon är det klart vem som sitter vi Vita huset. "Steve" eller McCain.