Sorbonne

Jag har skrivit denna text två gånger tidigare under de trettio månader jag pratat om mode. Veckorna efter det har jag alltid längtat efter att uttrycka mig mer och upptäckt nya saker att säga. Jag förväntar mig inte att den här gången ska vara annorlunda men samtidigt känner jag att modebloggandet inte är någonting jag kommer att komma tillbaka till. Jag känner så fruktansvärt mycket för det som mode uttrycker, hur plagg känns och de historiska anknytningarna som hela tiden syns i stilar. Trots det är den delen av mig dominerande på ett annat sätt nu. Det är svårförklarat men det handlar delvis om hur man hela tiden utvecklas som människa. Jag är inte riktigt samma person idag som jag var för trettio månader sen. Man förändras, och det gör även modet. Kanske är det därför det fastnar så på mig.

I dag har Stockholm inte tinat upp och jag saknar Paris lite grand. Jag och en av mina bästa vänner åker dit i början av april. Det ska bli fullkomligt fantastiskt med för-påsk i Paris. Vår i Paris liksom. Jag älskar kartan över Paris per arrondissemang. Den visar staden på ett så vackert sätt.

Det här med tjugotalet fascinerar mig lite just nu. Det är intressant att ett helt decennium var dedikerat till dekadens för att sedan sluta i total katastrof. Det är intressant, om en något freudianskt, att fascinationen håller så hårt i mig då en finanskris precis sköljt över världen. Men, för att bortse från det freudianska, så handlar ett av min favoritcitat om dekadens. Jag läste det i Rodeo för ett par nummer sedan och det är Jaques de Bascher som citeras :

"I Usa betyder dekaden trashig, pornografisk, smutsig. Kadent kommer från latinets cadere, som betyder att falla. Dekadent är något helt annat, det är att falla vackert. Det är en mycket långsam rörelse som är mycket vacker, du vet, det kan vara en sorts självdödande på ett vackert sätt, ett tragiskt sätt"