Sorbonne

Tiden går så väldigt fort och ibland tror jag att jag skriver när jag inte gör det. Jag börjar skriva, jag tar bort, jag börjar igen. Det är inte så många tankar om mode som finns inom mig just nu. Jag tror våren gör mig blind och likgiltig. Om bara några dagar är det min födelsedag och då blir jag äntligen sjutton. Det känns som det har hänt alldeles för mycket och jag har ändrats alldeles för mycket för att det bara ska ha gått ett år. Samtidigt är det som gör att jag tycker om mode. Det är så mycket och det är så plötsligt. Pre-fall, vintervisning, resort, vårvisning. Säsongerna blir svårare att urskilja, och det jag bär på vintern tillhör det jag gärna bär på våren. De stora ändringarna sker inte, för att sedan ändrats totalt.

Mitt modeintresse har lite puttat undan ett musikintresse. Jag har inget intresse av att veta låtar, spår och artister i oändlighet. Motsägelsefullt nog, som förnärvarande är mitt favorituttryck, så tycker jag faktiskt riktigt bra om musik. Har någon annan fyllt min Itunes med så mycket musik att jag inte vet vad som finns eller sätter in sin Ipod i högtalarna blir jag nöjd.

De senaste veckorna har dock varit en dålig period för mitt klädintresse. Jag har känt viss avsmak för konsumtion och projicerat min sjuttonårsångest på min vårgarderob. Detta har gjort att jag prioriterar min ituneslista framför style.com. Som ett resultat av det här har jag nu fyra kick-ass listor som gör mina eftermiddagar avsevärt bättre.

Även fast jag säkert är en aning pretentiös inom vissa områden, något som jag kanske kan kalla en "occupational-hazard", så är min musiksmak inte alls så. Jag älskar all musik som inte är rätt. Kontrasten till en perfekt mockaväska är fantastisk även trots att det bara är jag som märker av den. Men det är det som är grejen med stil - man ska göra det för sig själv för att det ska bli bra.

Igår hamnade ett par ljusa och utsvängda jeans i min garderob. Jag undviker att använda termen sjuttiotalsjeans eftersom att det är svårt att bära ett plagg som är så starkt förknippat med ett årtionde man inte upplevt. Igår natt skulle jag prova dem och känna efter. Butiksrum säger väldigt lite. De kändes inte rätt. Jag sov, vaknade och hade lektioner hela dagen. Reflekterade lite över kombinationer som skulle passa till. Provade dem igen när jag kom hem i eftermiddags. Passade inte då heller. Efter några timmar kändes det bättre. Men istället för att prova valde jag att gå in på style.com då mina källor informerat mig om att min favorit Oscar de la Renta visat resort.

Allting lättade. Det enkla, frukansvärt klassiska och det stark i designen inspirerade mig till att försöka frångå det faktuom att utställda jeans är sjuttiotal och istället se dem som svalt preppy. Tystlåtna preppykombinationer känns bättre än t-shirts och enorma sjalar. Istället för att fokusera på vad byxorna är, valde jag att se vad de borde vara.

Jag tror inte att jag kan hålla mig ifrån ett par underbart vida sjuttiotalsjeans mycket längre till. Det spelar ganska liten roll att de är sönderslitna av trendrapporter men faktum kvarstår. De är fantastiska. Frågan är om jag är redo att gå tillbaka till jeans. Under de senaste året har ett par svarta kramat mina höfter i ett samanlagt antal gånger av sju. Ett par ljusa och mjuka kanske inte är så ansträngande. Jag tänkte prova ett par, och passar de inte har jag förkastat idén till imorgon.


Nu : Eftersom jag är ledig hela dagen tänkte jag sitta framför datorn och se alla videor på style.com som jag inte sett. Det är fantastiskt.  Till exemepel när Stefano Pilati skämtar med Lucy Liu om YSL's flagship store "I think it symbolises the opium-experience, which I find interesting". Hela butikens vägger är nämligen lackröda i vallmofärg.
Ikväll : Topshop-mingel. Jag kommer ha på mig mig en silkesklänning, vita converse och en sandfärgad kofta. Ser ni mig - hälsa.

Jag har tänkt mycket på synsätt och värderingar på senare tid. På gränser och gränspressande. På hur mitt sätt att se på kläder skiljer sig mycket från de flesta i min omgivning. Reflekterat över hur min modeintresse och stilintresse påverkat mig. Fått mig att se saker annorlunda.

Det mest uppenbara är att jag är fantastisk kritisk. Mot stilar, mot plagg och vad som är mode. Den generella uppfattningen verkar vara att mode är det som publiceras i svenska tidningar, till och med dagstidningar. På den punkten håller jag inte med, jag blir till och med upprörd. Jag tycker att det svenska modeväsendet, på skribentnivå, till stora delar domineras av masskonsumtion och kopierande av utländsk press. Dessutom ska mode vara tillgängligt för alla. Där förloras hela poängen. Mode är otillgängligt. Det handlar inte om konsumtion utan om en själslig uppfyllnad som liknar den konstnärliga; att uppfyllas av ett plagg utan att behöva ha det i sin ägo.

Jag måste även reflektera över journalistiken när det gäller stil. Konceptet "Sno stilen" [jag förmår knappt att skriva orden] är helt vedervärdigt. Att man skulle kopiera eller efterlikna någonannans stil är främst ett tecken på osäkerhet om vem man är. Osäkerhet i sin personlighet. För det andra är det omöjligt att genomföra. Stil är att en aire av personlighet genomsyrar allt man gör. Kläderna är en reflektion, stilen sitter i handlingarna.

Jag skriver att jag är kritisk. Mot plagg och stilar. Det är den del av mig som är ytlig, den som inte uppslukas av plagg som jag bara ser på bild. Den som är fördömande. Den som dömer någon efter hur personen i fråga klär sig. Men. Jag har lärt mig något på senare tid. Jag dömer inte mina vänner och jag dömer inte de som inte är verkligt modeintresserade. Jag dömer de som man kan föra en disskussion med. Inte de som bara tycker om kläder. Jag tycker den skillnaden är viktigt, och jag tror och det är den skillnaden som gör att den svenska modejournalistiken tillåts vara så enkelspårig och härmande som idag. För det är inte modejournalistik. Det är konsumtionsjournalistik och trendjournalistik.

Jag vill inte leva i ett land där allt är totalt tillgängligt för alla. Det är gränserna som utvecklar mer än den totala tillgängligheten. Att lära sig uppskatta mode är inte något som sker bara man öppnar en papperstidning. Det kräver tid, ansträngning och övning. Det är inte lätt, och det ska inte vara lätt.

Apropå mode i papperstidningar. Jag har inget emot att man älskar kläder. Men kalla det vid sina rätta namn. Plagg. Skor. Väskor. Inte mode, och verkligen inte stil. Men det kan vara underhållande, I'll grant you that. Motsägelser.

Jag brukade ha känslor av plagg, smycken eller 'looks' som jag ville bära. Det har jag inte på samma sätt längre. Våren slår mig fortfarande ur bana. Jag provar förra årets plagg och de är uppfyllda av känslor. Sådanna som jag inte känner längre. Budskap som jag förträngt och nu vill frångå. De står för saker som jag inte längre är. Här är fem saker som skulle ändra känslorna :

1. Personliga smycken. Jag tycker att smycken är bland det personligaste man kan bära. De säger så mycket om ens personlighet. De berättar kanske historier om vem man brukade vara eller den man vill vara. Jag tog precis hål i öronen och har inte riktigt vant mig vid vilka statements de sänder ut. De är mycket svårare än armband och halsband. Dock känner jag för stort. En knut i håret och ett par stora örhängen. Utsläppt hår med hängande berlocker.
2. Tunna axelband. Det är snart min födelsedag. 17 år. Varje år väljer jag en klänning som är speciellt tillägnat det datumet. I år vill jag att min klänning ska vara täckt av blommor, ha tunna axelband och vara knälång. Blommor var uttjatat redan när det deklarerades som vårens grej. Men - det är sommar.
3. En långklänning. I grekisk modell med skirt tyg. Jag vill ha lågt och draperad, möjligen lite transparent också. Inte släpanes i marken till gladiatorsandaler, utan den ska sluta lite över fotknölarna och kombineras med espadrillor. Avslappnat.
4. Converse i rosa och lila. För mig är Converse inte speciellt udda eller uppséendeväckande längre. De är ganska preppy - man bär dem för att tona ned en klädsel. Jag har mina vita till silkesklänningar. Ett par lila skulle jag kombinera med klassiska skinnväskor och de rosa skulle få ackompanjera gräddvita klänninga.
5. Farfarströjor till tunna chinos. Fler och oftare. 

Jag tycker egentligen inte så mycket om svart. Det är en anonym färg, om man inte bär upp den rätt. I Sammet kan den vara helt förtrollande, i silke ett underplagg och i stora tyger helt fantastisk. Men. Jag tycker svart gör sig bäst själv. Inga röda inslag, och absolut inga vita plagg till. En helt svart klädsel är enormt mycket bättre än en svart skinnjacka till färggranna plagg.

Klädseln ovan, fångad av The Sartorialist, är därför ideal. Det är enkelt men samtidigt detaljrikt. Skorna är otroliga och bär upp hela klädseln. Skinnjackan är lite glansig och bryter bort från den matta klänningen. Jag vet inte om jag skulle lägga märke till den om jag inte såg den på kort. Men det är ju så - ögonblick av precis symmetri [eller i det här fallet - asymmetri] är mer inspirerande.

Så hur är ni - svart eller inte? En fråga ställd förr, men fortfarande intressant att tänka över.