Sorbonne

Det är så underbart skönt när den första snön kommer. Den som var för några veckor sedan hann jag knappt uppleva eftersom jag kom hem från Paris precis innan den töade bort. Egentligen tycker jag inte speciellt bra om själva snön, men när flingorna faller från en marinblå himmel känns allt väldigt bra. Med the Strokes "Razorblade" eller "Someday" på absolut högsta i iPoden känns det ännu bättre. Att soundtracka är underskattat.

I eftermiddags köpte jag en klänning. Den har drop-waist, vilket gör att den känns tjugotal och flapper. Den är svart och är veckad nedanför midjan. Att den är i bomull gör att tjugotalet tonas ned lite och kombinerad med fler lager känns den mer Yohji Yamamoto än Poiret. Jag har inte riktigt bestämt mig om drop-waist är min grej, men samtidigt känner jag för att låta min personliga stil bli mer varierad.

Vad känner ni inför snö eller drop-waist?

Jag har generellt väldigt svårt för vitt. Jag tycker att det är den absolut svåraste färgen att bära. Mina färger fångas helt enkelt inte upp, utan blir en ganska underlig kontrast. Inte den bra sortens kontrast alltså. Det hela började med hur jag som tolvåring köpte mitt första par riktiga klackisar. De var inte speciellt höga, utan pumps med taxklack [fashion faux pas!] och i vitt skinn. När jag idag tänker tillbaka på dem kan jag erkänna att det är mitt sämsta köp någonsin. Jag kan inte bära upp vitt skinn, och kommer aldrig kunna det heller. De såg rent utsagt förfärliga ut på mig, och jag tror att jag insåg det själv. Jag använde dem tre gånger.

Åter till vita tyger. Kvinnan på bildens klädsel är otroligt snygg. Jag hade låtit bli den rapsgula väskan och valt någon annat, men det är en mindre justering. Det jag alltid uppskattar i en klädsel är detaljerna. Som här; hur hennes byxor är lite för långa, hur det röda nagellacket lyser igenom skons håligheter och hennes nätta halsband endast skymtar lite under håret. Läskigt snyggt.

Smokingjackor är en av mina besattheter just nu. Har ni tips på var kan kan hitta en? Helst svart.

Imorse vaknade jag och kände för färg. Missmatchade mönster, kontraster och intensivitet i färgtonerna. Anonymitet och likgiltighet tröttar ut mig. Samtidigt som jag tycker att personlighet är uttjatat, eftersom alla ändå väljer likdant, tycker jag att en stilmässig personlighet innehåller oberäknelighet, som trots allt är en karaktärsdrag. De människor som inspirerar mig är inte de som är enhetliga, utan de som varierar utan tanke på konsekvenser.

Stilmässigt självmord, för att adaptera termen "social suicide" på något nytt, är inte att ha 'fel' plagg. Stilmässigt självmord är att bry sig så mycket om vad andra tycker som man når den punkt att man limiterar sig själv. "Style is knowing who you are, what you want to say, and not giving a damn", som Gore Vidal sa, passar ihop med den sortens tänkande. För att nå en stilmässig nirvana och finna totalt lugn i den delen av sin person tror jag att det krävs ett öppet sinne.

Under det senaste året har jag blivit mer och mer medveten om hur trender hetsas. Mode har blivit ett samlingsbegrepp där man kan kategorisera såkallade 'it'-plagg under. Kvällstidingarna spyr ur sig "moderepotage" där akryltröjor och dåligt sydda kjolar ses som moderiktiga. Jag kan bara relatera från min egen livstid, och speciellt de senaste åren, men att konsumera mode i form av shopping eller 'inspiration' har blivit en rättighet. Modets mening; att uttrycka något har tappats i förmån till plagg. Det talas om rätt och fel, när konst och uttrycksformer egentligen handlar om att bryta normer och regler. Modet som konsumeras av alla, oavsett intresse eller kunskap, handlar om att välja rätt plagg.

Men, motsägelsefull är världen. Tidingar,mode eller inte, världen över sprider budskapet att trend är fel 'personligt' är rätt. Något som sagts oändliga gånger och faktiskt enligt mig alltid är att föredra. Men personlighet har tjatats ut, och blivit till något slentrianmässigt. Att sticka ut är inte längre en stor grej, snarare tvärtom. När hela världen säger att 'inne' är ute, tror jag att det bästa att göra precis tvärtom. Världen brukar ha fel, och det bästa är att gå sin egen väg.

Val : Att fortsätta blogga. Den senaste veckan har jag skrivit ett avskedsinlägg, som jag sedan raderat. Det femhundrade inlägget är passerat, och det betyder att jag börjar om på nytt. 
Längtan : Till Luxemburgträdgårdarna i Paris. Det är en totalt perfekt park. Den ligger mittemellan Montparnasse och Quartier Latin, och det sistnämnda är mitt absoluta favoritområde. I Montparnasse kan man köpa grym mat för pick-nickar och i Quartier Latin finns allt.
Craving : En tunnstickad tröja med rund ringing från APC och en blazer. Att kombinera en blazer med skinnstövlar, t-shirt med ett urtvättat tryck och svarta jeans känns väldigt franskt men framförallt otroligt snyggt. Det är avslappnat, men samtidigt inte tråkigt.
Uttjatade : Förutom snön [hellre extremt än blekt] så känns den rådande rocktrenden otroligt tråkig. Jag tycker 'rock' alltid låter så otroligt klichéeartat när man nämner det i samband med mode, men det får gå i brist på ett bättre ord. Nitar, korta skinnkjolar, svart och dragkedjor känns så fruktansvärt tråkigt när det kombineras. Var för sig och hanterat med rätt klädsel kan det se riktigt bra ut. Inte skinnkjolen dock, den finns det inga ursäkter för.

Er vecka?

Jag är inte Paolo Melim Anderssons största efterhängare. Hans kollektioner för Chloé är inte alls min stil när hela attityden visas på run-way-visningarna. Hösten tung och extremt nittiotal-esque, våren kylig. Håret och modellernas sminkningar kändes verkligen inte heller som en attityd som jag uppskattade. Men. Höstens reklamkampanj. Helt plötsligt känns det som Chloé igen. Kläderna känns inte längre som något som fått vara i garderoben ett decenium och sedan uppdateras utan vräker ur sig budskap om andra epoker.

Reklam är det viktigaste verktyget för modehus när det gäller att nå ut med sitt budskap och sin attityd till den stora massan. Till de som inte går igenom style.coms kollektionsbilder i timmar utan till de som köper kläder oavsett om de sett dem i Paris elle Milano. Chloés reklamansvariga gjorde ett bra val när de valde att behålla samma format som de haft i flera säsonger. Det råa, i kontrast med kläderna gör sig otroligt bra tillsammans. Dessutom får det en att känna sig 'hemma' i det nya. Mode handlar om nytt och gammalt som uppdaterats, något som syns tydligt i Chloés varumärke - och det är precis vad reklambilderna bygger på. Genialt, marknadsföringsmässigt.

Förövrigt handlar personlig stil också om marknadsföring. Vi visar vilka vi är, vad vi tycker och hur vi ser på världen. Våra kläder berättar oändligt mycket mer om oss själva än vad vi kanske vill tro. Medvetenhet är ett måste.

Den här veckan har tagit en perfekt vänding. Det började långsamt, jag hade hellre stannat i Paris, men fredagen visade sig bli riktigt bra. Alla dagens lektioner blev inställda och jag kan sova, leta efter ett par svarta stuprörsjeans och träffa kompisar istället. Otroligt skönt, med tanke på att resten av helgen också har en del grymma saker inplanerade. Torsdagen, alltså igår, har kändes som fredag och tre-dagarshelg är inte fel.

Efter Paris känner jag mig otroligt lugn och inspirerad - jag känner att en utveckling av min personliga stil är på gång. Därför tänkte jag köpa ett par jeans, något som jag inte burit sedan tidigt i våras, med undantaget för ett par riktigt svarta som användes en del i somras. Det blir faktiskt ett par nya svarta, fast tajtare kring anklarna.

Nu : Försöka hitta ett par perfekta jeans och köpa senaste Harpers Bazaar. Det sistnämnda känns nästan mest exalterande. Decembernumret ser riktigt lovande ut, i alla fall den brittiska utgåvan.
Senare : Träffa två kompisar och äta lunch på Espresso House. Very nice.

Hur ser er fredag ut?