Sorbonne

Efter Paris komer jag förmodligen ha överdrivet många bilder. De kommer att publiceras. Jag föreställer mig dagsrapporter, byggnader och affärer. Kanske bilder på en pälsväst köpt på Free P. Kanske på rosa kaschmir. Jag vet inte vad som kommer finnas i min resväska hem, förutom en massa franska tidningar, men överdrivna narcisstiska drag eller inte så kommer det att visas.

Imorgon går jag på det ljust sandfärgade gruset i tuillerierna eller i luxembourgträdgårdarna.

I kontrast till min överkonsumtion av mode är jag relativt konstant i mitt musikintresse. Tycker jag om något lyssnar jag sönder det. Den låt jag lyssnat mest på har tvåhundra spelningar, den som kommer efter har dryga hundratrettio över fem månader. Jag tycker om den delen i min personlighet eftersom det ger mig hopp om att vissa delar av det som driver mig att ständigt fascineras ibland stillas.

Idag har jag varit på tea party. Det bästa jag vet med te är att om man dricker det i små finserviskoppar känner man sig som en jätte i ett dockhus. Det är intressant. Tyvärr är resten av den här helgen all work and no play. Lite arbete imorgon, och sedan enorma berg av uppgifter att göra innan oktober börjar. För om dryg tio dagar åker jag till Paris. Under dessa fem dagar råkar det dessutom vara modevecka och jag hoppas på major fashion-spotting. Eftersom Stockholm knappast klassas som metropol på shoppingfronten är det några saker jag har på min lista.

- Rundringad kaschmirtröja från Jodpuhr.
-  Möjligen en klocka från Zadig et Voltaire.
- Te från Mariage Frères.
-  Baseballtröjor på American Apparel. 123 rue vielle temple, preferably.
- Någonting glittrigt. En klänning, en sjal, en kjol eller väst.
- Ett par killer heels.
-  Ett besök på Free P [Metrostation St Paul i 4:e - 8 rue Sainte-Croix de la Bretonnerie] med avsikt att hitta en pälsjacka som ska bli en väst och en frackjacka eller kavaj. Och en väska såklart.
- Marc J t-shirts. Gärna ett besök klockan tre den första då Dries van Noten visar i Palais Royal.
- En kofta som är kortare i ryggen.

Jag visar inte längre speciellt mycket av min privata klädstil. Jag antar att jag följer principen om att varje plagg ska vara fantastiskt. Jag köper inte plagg i material som är kemiskt framställda. Till och med baströjor ska ha en eget uttryck, vare sig det är fullständigt uppenbart för någon annan än mig, bäraren. Individualism är givietvis något att sträva efter, men i ett samhälle där man ständigt utsätts för mediatryck är det nästintill omöjligt. Det som ses som 'eget' på en plats är fullständig mainstream på de flesta andra. Det får mig att tvivla lite på modets plats i samhället. Det kommer inte få samma relevans som idrotts, trots att vi utsätts för plagg oftare än bollar, men kommer heller aldrig accepteras som en del av modern konst. Det hamnar på en mellanposition. Samtidigt kan man inte påstå att de senaste två årens utveckling i ämnet gör att det förtjänar en plats ens på mellannivå, om man ska se det mode som publiceras i irrelevanta mediesammanhang.

+
Mina matlagningskunskaper utvecklas. Dagens middag bestod av sparris, stekt ägg och massor med sallad i ungefär samma färg, mörkgrön, som sparrisen. Nu förstår ni varför jag inte matbloggar.
Yoghurt i miniformat. Det bästa jag vet med franska matvaruaffärer är att youghurtavdelningen är enorm. Jag saknar min favorityoughurt. Den går inte att hitta i Stockholm, trots att den är helt utan smak. Dock finns yoplait med innehållsförteckning och labels på franska. Det känns bra.
Italienska Vogues framsida. Osar ett fullkomligt glamoröst fyrtiotal. Även fast det i verkligheten inte riktigt var så.
Senaste Rodeo. När jag läste artikeln om "The Hills" som fenomen blev jag rörd.

-
Kylan. Jag klarar inte ytterkläder. Efter en frusen halvtimme har dock mina kaschmirtäcka armar vant sig.
Avmagnetiserat bankkort. Få kommentarer är nödvändiga.

Igår hade jag en fantastisk dag. Först cyklade jag till en skog där jag hade orientering. Förvånande nog deltog jag, tog alla kontroller och kom i mål på en bra powerwalkad tid. Allt med enormt bra hjälp från andra som också var fast i en avsides del av civilationen. Efteråt hade jag en mindre asfaltslängtan [även fast hyn blir grym i skogen] och åkte till stan, efter ett stopp för nudlar hos en kompis. Sagda kompis och jag hänge sedan alldeles för länge på Urbanoutfitters. En brun papperkasse med vitt tryck låg brevid mig på tunnelbanan hem. I den fanns en kort klänning gjort av återvunnet material, en massa tunna bangles och en collegetröja med en fullkomligt hemsk varg på. Jag tror jag söktes lite till kontraster - och det oemoståndligt fula - igår.

På kvällen åt jag sushi och läste TeenVouge. På tal om Vouge - under modeveckan i New York har André Leon Talley synts i en Obama-badge. I Warhol-esquet tema. Fantatiskt tycker jag, givetvis. En konstteknik som var oerhört nytänkande på sextiotalet, som nu är mainstream, som kombineras med det mest banbrytande som amerikansk politik skådat sedan samma decenium.

Det är sällan streetstylebilder inspirerar mig längre. Det är få fotografer som verkligen kan fånga kläder på bild. Blixtar förstör materirtalen, tar bort skärpan i skärningen och minimerar detaljer. Det enda sättet för mig att inspireraras av de hundratals bilder som sänds ut varje dag är att se på de som är lite mindre mainstream. Jag har sett tillräkligt många svarta, lite slitna skinnjackor - jag vet när de fungerar och inte. Mitt modeintresse grundar sig i ett outtröttligt behov av nya perpektiv. Bilden ovan tillför ett nytt sätt att använda detaljer. Saker som skjutits undan. Jag vill genast ta på mig en skepparkofta med pälskrage, bära djupringade kaschmirtröjor och ha tunga guldlänkar runt armen. Det känns så väldigt dekadent, och utstrålar en matt yta. Den känns lite dammig.

Det har gått flera dygn sedan jag skrev sist. Jag har inga planer på att komma med ursäkter, tyvärr, eftersom svårigheten med det här utrymmet täckt av skrift [ordet blogg skrämmer mig] är att det ibland känns så väldigt mycket som en del av mig. Men ibland, som de senaste dagarna, känns det avlägset och något som inte riktigt tillhör mig. Något som jag brukade vara för väldigt längesen.

Något som jag faktiskt ber om ursäkt för är den sentimental och något nonchalanta stämmningen i det här inlägget. Jag har lyssnat på min ledsnaste iTunes playlist medan jag skrivit och det gör mig alltid på ett visst humör.

Och - jag återkommer snart.