The secret is out.

Min nya adress är sorbonnesorbonne.blogspot.com men jag uppskattar fortfarande era mail.


I never change.

Jag kommer snart att börja skriva sorbonne del två. Om du läser  mig nu eller läste mig och vill fortsätta kan du maila till sorbonne.blogg@hotmail.com så mailar jag den nya adressen.

À bientôt,
Hedda


Dekadens.



Det här med tjugotalet fascinerar mig lite just nu. Det är intressant att ett helt decennium var dedikerat till dekadens för att sedan sluta i total katastrof. Det är intressant, om en något freudianskt, att fascinationen håller så hårt i mig då en finanskris precis sköljt över världen. Men, för att bortse från det freudianska, så handlar ett av min favoritcitat om dekadens. Jag läste det i Rodeo för ett par nummer sedan och det är Jaques de Bascher som citeras :

"I Usa betyder dekaden trashig, pornografisk, smutsig. Kadent kommer från latinets cadere, som betyder att falla. Dekadent är något helt annat, det är att falla vackert. Det är en mycket långsam rörelse som är mycket vacker, du vet, det kan vara en sorts självdödande på ett vackert sätt, ett tragiskt sätt"


Huh.




Jag började min modemässiga morgon, vilket är eftermiddag då jag isoleras övriga timmar från datorer, med att mötas av nyheten att Mattew Williamsson ska designa för H&M. Fantastiskt tycker jag, då han designar intressant på ett kommersiellt sätt. Samtidigt kände jag viss déjè vu då jag mycket väl tror mig ha hört det förut. Jag vet inte om det känns som ett så självklart val eller om det läckte ut i somras.

Imorgon ska jag ta mig igenom snön och se Linda Leopold prata om stil och identiet på Nordiska Muséet. Fruktansvärt intressant. Förövrigt ligger massor med franska, engelska och svenska magasin på golvet bredvid mig som jag hoppas jag hinner läsa snart. Ibland skulle jag uppskatta magasin i lite mindra format så de krossar mina väskor med sin tygnd.


Jag skriver inte riktigt längre och jag undrar om det är så att jag kanska borde säga hejdå till de här tjugoåtta månaderna av konsanta modereflektioner.

Always rely on the kindness of strangers.



Dazed & Confused tillsammans med POP är två av de få kommersiella magasin som beskriver någonting annat än plagg som någonting att köpa. Linjen mellan konst och mode blir väldigt, väldigt tunn när man ser deras modereportage. Tidningarna är som en portabel konstutställning i miniatyr som visar text som hjälper helhetsintrycket. Samtidigt kan det debatteras om fotografi är en konstform eller inte, men kommer man till den första slutsatsen kan man inte utesluta den pappersbundna formen som Dazed och POP står för. När jag ser på framsidan av Dazeds decembernummer fylls jag av den sortens fascination, och på så sätt inspiration, som sällan fyller mig i modesammanhang längre. När Vogue visar porträtt, gör Dazed det på ett helt annat sätt. Likgiltigheten är inte glamorös. Modellernas hy är glansig på ett osmickrande sätt mot kritan som täcker delar av deras ansikte. Kontrasten i typsnittet av "smile" gör att omslaget närmar sig det absurda.

Take me out to the ball game.


Imorse vaknade jag och mådde för första gången på riktigt länge helt fantastiskt. Jag sov till kockan elva och vaknade av att det var ljust i mitt rum. Sprang upp och duschade. När jag går ut ur duschen inser jag att jag mår väldigt illa och har en dödande huvudvärk. Efter det följer ett par timmar av att jag mår riktigt crappy. Värst av allt var att jag skulle se en kompis basketmatch under de här timmarna. De planerna ställdes snabbt in. Hursomhelst mår jag lite bättre nu, och ägnar mig bara åt timmar av Seinfeld. Det är det enda bra som nittiotalet medförde. Förutom delar av min generation såklart. Men modemässigt och tvseriemässigt. Come on.

Franskt.


Varför inte ackompanjera sin Chanel [i värsta färgen] med några genreodentifierbara låtar från modehusets hemland :

Je veux te voir
Ce jeu
A cause des garcon

C'est beau la bourgeoisie


Tvivelaktiga videor och möjligen texter [I wouldn't completely know] men så bra.

Tillbaka.



Igårkväll kom jag hem. Som vanligt med en överfull resväska  - inte så mycket för att jag handlat snarare för att jag verkligen inte kan packa. Det är fantastiskt att komma hem. Öppna garderobsdörren, hänga dit någonting nytt och bara stå och titta lite på alla mönster och material. Det är det bästa med att komma hem. Titta på de saker som man inte tänkt på. Lägga dit nya minnen.


Nu ska jag lyssna på min Itunes, duscha bort Frankrike och långsamt dricka mitt verbenate.

It's a cold and it's broken hallelujah.


Jag är inte så mycket för sommaren. Den är svulstig och människor tappar greppet totalt om vad som är bärbart. Inte för att det spelar någon egentlig roll då jag personligen lever i en värld med konstant ac. Där man, när man väl badar, badar i udda bikinitoppar och har halsband på sig i vattnet. Men det finns någonting som gör sommaren fantastisk. När man gått upp ur havet och huden torkat i solen och man tar på sig en tjock collegetröja. Man sitter i solen med blött hår och blir jätte,jättevarm. Jag kommer inte riktigt ihåg om det är sommarens bästa känsla eller om det bara är det när jag minns den. Det gör inte riktigt någonting för när jag minns den känner jag hur det känns precis brevid mitt hjärta. Lite snett till vänster.

The Darjeeling Limited.


Någon bad mig om litterära tips. Just nu läser jag flera böcker, men när jag lyckas avsluta någon kommer jag berätta det. Tills dess tänkte jag nämna en film. Den heter 'The Darjeeling Limited' och ni har läst massor med recensioner av den. Ni har tänkt att se den. Ni kanske såg den. Jag såg den. Och jag tyckte så mycket om den. Den är så fantastiskt många saker. Den är allvarlig. Den är bizarr. Den är vacker. Den är sorligt. Luke Wilson, Jason Schwartzman och Adrien Brody är fantastiska tillsammans.

NYC : Pros/Cons. Shops.



Pros
:
Rockefeller plaza - Fantastiska butiker, lugn atmosfär och otroligt imponerade skyskrapor.
Antropologhy - Ägs av samma företag som Urban Outfitters. Smyckena är riktigt bra. Butiken borde, inredningsmässigt, vara en inspiration för hela handeln.
J.Crew - Amerikansk östkustpreppy taget till en avslappnad nivå.
Brodway 400-600 - Huvudgata i Soho. Riktigt bra butiker.
Soho - Fantastiskt.
Abercrombie&Fitch - Bra butikskoncept.
Bloomingdales - Kliniskt rent och riktigt bra smyckesavdelning

Cons :
Känslan av att allt är nytt - Det är svårt att hitta rötter när det mest 'imponerande' byggnadsverken inte ens är ett sekel gamla. Det är udda att gå i en stad där 1800-tal betraktas som uråldrigt.
Arkitekturen - MoMA är fantastiskt, men skyskraporna hemska. Jag imponeras inte av höjdtävlingar eller super-size när det kommer till byggnader. Många gamla townhouses är väldigt fina, men otroligt nedgångna.
Times Square - Överskattat. Knappt ens ett torg.
Macys - Värsta varuhuset ever.

Lista.


Stiltips?
På senare tid har jag verkligen börjat uppskatta excentriska stilar. Inte åt Anna Piaggi-hållet, utan mer det neutralt excentriska. Det låter som en omöjlig kombination, men omöjlighet är alltid en fantastisk barriär att knäcka. Det viktigaste av alla andra stiltips är att det känns äkta. Falskt och kopierat fungerar inte.
Inspiration?
Jag tycker inte att det finns något som är överlägset Vouge i pappersform. Om man räknar all upplagorna sammantaget. Annars är Nylon intressant. Men det nästbästa är tid utan någon annan omkring sig. Det intressanta med ensamhet, eller snarare tillfällig isolering, är att det tillåter en att existera utan krav. Man blir så fullständigt fokuserad några få saker och det gör att man ser saker på ett annat sätt.
Den bästa detaljen?
Jag brukade tycka mörkröda naglar, men nu är jag osäker. Det allra bästa är sådant som knappt syns eller märks. Hur håret ligger eller hur plaggets tyg känns. När det gäller faktiska mänskliga detaljer så tycker jag att ingen stil är fulländad utan en personlighet som fyller ut den.
Accessoarer?
Smycken är totalt underskattat. De förändrar alla plagg, och personligen tycker jag att deras närvaro snarare klär ned än klär upp en klädsel. Avsaknaden, renheten, gör att plaggen kommer fram på ett helt annat sätt. När jag ska klä upp mig är örhängen den viktigaste accessoaren på grund av att diskreta framtoningen hos dem får fram allt annat.
Signaturdoft?
Burberry the Beat. Jag blandar aldrig dofter, och jag använder bara en i långa tidsperioder.
Färger?
Fuschia, grått, blekt sandfärgat och massa mönster i dova färger. När jag ser in i min garderob är ingen av mina klänningar i basfärger men alla basplagg är enfärgade.
Material?
Silke, alltid.


Det har gått mycket tid sedan jag skrev, och framförallt något av värde.

Sällan.

image981

Sällan tycker jag att nitar är snyggt. Det representerar en revolt som kommit av sig och sedan blivit till något som säljs överallt till konsumenter utan tankar på att det representerar våld. Jag har svårt för när trender tar sig över gränser som egentligen inte borde exploateras. Jag kan inte bära plagg jag inte står för. Det jag bär representerar en del av den jag är och hur jag är. Saker som associeras till vapen och krig fungerar inte. Nitar är en gränsfall och som Missoni bär det ovanför går det bra. Inga spetsiga kanter, blandade storlekar och i mässing.

När jag ändå är på ämnet trender. De äcklar mig lite. De är som masspsykoser. Förtrollar tusentals människor under en kort tid för att sedan lämna dem sökandes efter något nytt. Jag förstår inte den konstanta längtan av att passa in och tillhöra något. Det är sällan mallarna får oss att utforska oss själva och se vilka vi är, men om vi väl gör det är det mycket svårare att vara fastkedjad och bryta sig loss än att aldrig varit låst alls.

Vår.

image970

Klädseln ovan är helt fantastisk. Sättet som den är uppbyggd på är otroligt. Kjolen, som är för lång, kombineras med skinnjackan, som är för kort, tröja i grått som kortas av och trycks undan med ett skräp, de alldeles för svarta strumpbyxorna som blir ljusare vid tårna. Solglasögonen täcker hennes ansikte och låter det vara någonting annat än i fokus. Armbandet och de röda naglarna som skymtar lite i väskhanden. Hela bilden är otrolig. Blocken av färg - sand, betong och suddiga konturer av träd och byggnader.

Annie Leibowitz.

image962

För några nätter sedan, strax innan jag skulle sova, tiitade jag på en dokumentär om Annie Leibowitz. Jag har alltid varit väldigt kritisk till fotokonst eftersom att jag tycker att den skändar det andra som är konst. Det som faktiskt är skapat och format av människohänder. Men dokumentären ändrade allt. Det är sällan jag blir berörd av dokumentärer eller teve överhuvudtaget men kraften i fotografierna, och tankarna bakom var överväldigande. Det framgick så tydligt att fotona inte var konsten, utan förevigade konsten. Ögonblick som passera. Nuet.

Något jag fascinerades av är att hon växlar mellan kommersiella bilder på berömda människor i Vanity Fair, låter en viss yta skrubbas bort på samma människor i Rolling Stone och försök att fånga dans på bild. Det är fantastiskt eftersom att det speglar varje människas inre. Man är allt, eller ingenting alls.

Edie.

image953

Jag var såg Warhol på Moderna för andra gången i veckan. Warhol är egentligen inte alls min sorts konstnär. Hans konst får mig inte att känna. Den går mig relativt obemärkt förbi. Trots det sitter en dålig bild på Marylin Monroe på min vägg. Jag orkar bara inte ta ned den. Dålig smak har kanske också en plats.

Istället för att granska alla tidningsutklipp, alla bilder på Andy själv och de konstverk som satt uppe valde jag att se på de videoinstallationer han gjort. En del var ganska motbjudande och andra intetsägande. Den jag tyckte bäst om var en video där Edie Sedgwick talar utan ljud. Under en lång filmsekvens sitter tre Edie och pratar. En i en teveapparat, med en levande Edie i framgrunden och en close-up där hennes ansiktsdrag och uttryck syns. Jag tycker om den sorts videokonst. När man inte vet någonting, när man inte har något sammanhang utan tvingas skapa sin egen bild.