Sorbonne

Enda anledningen till att jag överhuvudtaget överväger att bli sedd i spets är Miuccia Pradas underbara citat till Harpers
augustinummer :

Idag hade jag planer på att gå ut i annat än velour och abercrombie. Men, nu är klockan nästan tolv och jag har precis ätit en hallonsmoothie med perfekt ljusrosa färg och jag tog därför inte bussen jag skulle tagit imorse. Det blir Vouge och franska några timmar framöver istället tror jag. Imorse, efter att jag vaknat till första gången, hade jag en väldigt avslappnande dröm. Jag var i en butik och hittade en perfekt frackjacka. Den hade rätt snitt, var i rätt material och i tillräckligt djup svart färg. Annars känner jag mig väldigt fäst med ljust mullvadsfärgat just nu. Det blir så väldigt bra när man kombinerar det med strarka färger och mönster. Jag tycker om färger, och material, som domnar en outfit lite. Det blir så intressanta kontraster när sånt involveras.

Idag mår jag avsevärt mindre crappy förutom att mitt nymålade nagellack är en fullkomlig katastrof. Dessutom har jag beslutat mig att bortse från att det snart är höst. Det är inte ens september, let alone strumpbyxläge. Jag är oftast oerhört för strumbyxor [ett uttalande som kanske framstår udda] men sommarens kombination av vita ben och Converse i olika färger vill jag inte riktigt släppa taget om. Även då jag föredrar höst från sommar och vinter så känns det inte riktigt som jag är riktigt där ännu. CNN säger att det kommer vara sexton grader i Stockholm imorgon vilket är typiskt för tidig höst. Men det är tre dagar kvar på augusti. Inget svart kommer att befinna sig på min kropp. Inte än. Men somsagt, come september.

Det är flera av er som inte kommenterar speciellt ofta som har gjort det den här veckan. Jag har verkligen blivit glad varje gång. Jag tycker bloggfenomenet är så faschinerande på det sättet. Människor bryr sig om vad andra har att säga. De reflekterar över det. Alltså. Ni reflekterar över vad jag har att säga. Och så många fina ord jag får höra. Tack. Tack. Tack.

Om drygt ett månad åker jag till Paris igen. Det fantastiska är att det är modevecka samtidigt. Givetvis kommer jag inte in någonstan men tanken på att stå utanför tälten känns fantastiskt. Tyvärr verkar jag ha tappat bort min favoritguide till Paris bland alla mina andra Moleskins. Den här gången vill jag upptäcka lite mer av Marais, som jag bara har sett på våren. Ett besök på Uniqlo i La Defènse är först på listan. Där ska jag köpa t-shirts, kaschmirtröjor och fantastiska jeans.

Fortfarande - har ni Paristips är det bara att överösa mig.

Jag har ingenting speciellt emot päls. Så länge den är vintage. Nyproducerad känns fel. Vintage är liksom redan där. Å andra sidan kommer det som produceras idag vara vintage om tjugo år så kanske jämnar det ut sig på fel sätt. Jag vet inte. Hursomhelst är jag inte riktigt PETAs bästa vän. Även fast jag tycker att fake är helt okej det med. Men appropå päls måste franska Vogues editorial nämnas. Fylld av pälsplagg, röd färg och demostranter. Totalt smaklös. Illa fotad, dålig styling och plastig miljö samt ett en ouppskattad falskhet i budskapet. En otrolig brist på kreativitet som slutade i ett resultat som inte borde publicerats, speciellt inte i ett av Conde Nasts magasin.

Men åter till mig och päls. I höst vill jag ha en mellanlång pälsjacka utan ärmar. Man kanske kan kalla det väst snarare. Under den vill jag ha American Apparels basebolltröjor i olika färger. En grå med plommonlila ärmar, den vita med charcoalfärgade ärmar som jag redan har och möjligen en med mörkblå ärmar.

Den bästa sortens samhällsgranskande ironi är den på t-shirts. Sönderkommersialiseringen av mode blir enormt tydlig när Coco Chanels namn, det moderna modets urmoder, är skrivet med Coca-Cola Companys klassiska typsitt. Det blir inte mindre orginellt än så. Det är liksom som en ensekunds-sitcoms. En dräpande kommentar, ett scenario, som beskriver en hel situation och totalt förlöjligar eller sätter den i sammanhang.

Hur är ni med t-shirts?

Ideal handlar om outtalande regler. Hur man ska se ut, vad man ska ha på sig och hur man ska uttrycka sin personlighet. Det handlar om att veta sin plats, och stanna där. Man vet sina fördelar och man vet vad som begränsar en. Det har ni ganska klart för er. Det skrämmande med ideal är att man tror att de är orubbliga. Grejen är att de gör att man inte tror på andra chanser. Detta medför givetvis stora risker. Man har bara ett liv [och ett efterliv om man är lagd åt det hållet] och för att klara idealen måste man fylla det [första] med rädsla. Om man följer de regler någon annan, eller den stora massan, bestämt lever man inte på sina egna villkor. Rädsla äter upp människor inifrån.

Men vet ni vad. Ideal är bullshit. De spelar ingen somhelst roll. Vare sig det handlar om att hela tiden prestera och vad grym på allt man gör eller om vad man har på sig. Ingen stor konst kan skapas om man lever i skräcken av att passa in. Ingen stor kreativitet kan släppas fram. Inga fantastiska kreationer skapas när man hela tiden måste hålla med någon annan. Ingen älskas mer för att de är som alla andra.

En del av mig önskar att jag kunde säga något om att jag hade velat läsa dessa stycken när jag var fjorton och osäker. [Amerikanska filmer har alltså skadat mig grovt]. Men jag kan inte säga det. När jag var fjorton hade jag precis kastat bort kajalpennan jag använde till ögonen, de färggranna kläderna och den punkiga framtoningen. Jag hade stängt av  smithsskivan och borstat ut tuperingen. Vem jag är idag är raka motsatsen, om inte längre än så, mot var jag var då - ett år innan jag började sjuan - och de som såg mig har redan glömt. Jag har glömt.

Det går tid. Vi förändras. Man ges nya chanser. De gamla, som man avverkat, glöms bort. Det enda man någonsin behöver tänka på är karma. Och din karma förändras inte av att du kastar bort dina slitna jeansshorts, svarta t-shirts och avsiktligt trasiga strumpbyxor. Eller att du tar på dig det du verkligen vill bära. Det spelar ingen somhelst roll.

Efter de senaste dagarnas regn har jag känt en obehaglig känsla kommma. Jag syftar givetvis på känslan om höst. Det är mörk känsla men så otroligt romantiserad. Jag är likadan varje höst. Förälskar mig i kabelstickade plagg, längtar efter senhöst med knähöga ridstövlar och slappa jodpuhrs och hänger mockaväskor över axeln. Tyvärr har jag överanvänt sagda saker och känner inte riktigt samma fascination som jag tidigare gjorde. För ett par somrar sedan, när jag precis upptäckt mode ordentligt - jag var just femton, hängde jag halva dagarna på style.com. Det var läskigt varmt ett tag i juli men det som intresserade mig mest var dramatiska ullplagg. Såhär två år senare känns det trött och ointressant att leva så långt fram i tiden. Inte så mycket av 'carpe diem'-skäl som av att den otroliga informationsström som möter mig varje dag gör det irrelevant. På något sätt känns reklambilder så mycket mer intressantare än hela kollektioner. Det är föreberedda och extremt välplanerade ögonblicksbilder - intressant.

Häromdagen såg jag Hoffmaestro och Petter på Mosebacke. Det var fantastiskt varmt, bra atmosfär och bra konserter. Trots att det är en sommarklichée så är det få saker som slår en alldeles för varm eftermiddag och tidig kväll halvdansandes i ett hav av människor. Det blir något annat när det är ute och skymmningen sakta infinner sig. Något som ni, mina modetänkande läsare, kanske finner oväntat är att jag verkligen tycker om hiphop. Jag tror det är lite på grund av att det har en slags musikalisk trashstämpel på grund av att det bara är en rytm. Samtidigt är det lite som mode - otroligt kommersialistiskt när det blir stort och bullrigt, men på en liten eller relativt intim nivå är det så otroligt avslöjande var det gäller mänsklig karaktär och tänkande. Personligen är jag dock mest för de amerikanska old school-rapparna eftersom att det falska i allt våld och de hårda ord som förekommer blir en sådan enorm kontrast till det jag älskar i klädväg. Jag kan inte låta bli att fascineras av det.