Fur.



Idag promenerade jag runt i Vasastan, stannade till på Saturnus och gick sedan Birgerjarlsgatan tillbaka till Sturegallerian. Överallt var för mycket folk. Och för mycket fakepälsar. Jag har tänkt lite på det här med päls. Jag tror nästan att jag föredrar päls före imitation. Det känns så mycket ärligare. Att bära någonting som kan vara fantastiskt vackert men moraliskt omdebatterat - utan att veta var man står i frågan - känns lite falskt. Det är motsägelsefullt att vara emot päls och fortfarande bära den som liknar det. Samtidigt måste jag sätta det här i perspektiv. Mina modeprinciper är väldigt hårda och jag vill inte bli missförstådd. Personligen bär jag inte politiskt laddade symboler men vid det moraliska, som päls, omvärderar jag lite - vilket i sig är nästan mest motsägelsefullt av allt. Det är en riktigt svår fråga som jag önskar att jag kunde banalisera och göra till en ja eller nej fråga utan konsekvenser.

I don't like mondays.




Jag är fruktansvärt trött på nitar som kontrast [eller okontrast] i en klädsel. Det är uttröttande att se alla matta tyger, alla urtvättade jeans och alla nitbeströdda detaljer översvämma streetstyle bilder och meningslösa editorials. Det finns ingenting som är provocerande eller klädsamt med nitar. Inte ens falskheten i att pradaälskande modejournalister bär det är fascinerande längre.

For a second there, I thought you disappeard.


Pradas vårkollektion lämnade mig förvirrad. Innan jag läst recensioner och Miuccia Pradas egna ord kunde jag inte förstå vad hon menade. Det mest skrämmande var att det inte fascinerade mig alls. Plaggen var sköra på ett plumpt sätt men mest uttryckslösa. Utan den sorts djup som jag förväntar mig. Det enda som egentligen var fascinerade var hur fruktansvärt skulpturerade skorna var. Modellerna kunde knappt gå. En konstnärlig yttring i en annars medioker kollektion. Jag tycker om tanken på att skorna i representerar hur tajt åtdragna vi är i vår vy gentemot mode. Hårstylingen var också uppskattad, men endast på grund av den uppenbara kontrasten till de extremt basala plaggen.


Come again.





Jag visar inte längre speciellt mycket av min privata klädstil. Jag antar att jag följer principen om att varje plagg ska vara fantastiskt. Jag köper inte plagg i material som är kemiskt framställda. Till och med baströjor ska ha en eget uttryck, vare sig det är fullständigt uppenbart för någon annan än mig, bäraren. Individualism är givietvis något att sträva efter, men i ett samhälle där man ständigt utsätts för mediatryck är det nästintill omöjligt. Det som ses som 'eget' på en plats är fullständig mainstream på de flesta andra. Det får mig att tvivla lite på modets plats i samhället. Det kommer inte få samma relevans som idrotts, trots att vi utsätts för plagg oftare än bollar, men kommer heller aldrig accepteras som en del av modern konst. Det hamnar på en mellanposition. Samtidigt kan man inte påstå att de senaste två årens utveckling i ämnet gör att det förtjänar en plats ens på mellannivå, om man ska se det mode som publiceras i irrelevanta mediesammanhang.

Let them eat cake.


Det är sällan streetstylebilder inspirerar mig längre. Det är få fotografer som verkligen kan fånga kläder på bild. Blixtar förstör materirtalen, tar bort skärpan i skärningen och minimerar detaljer. Det enda sättet för mig att inspireraras av de hundratals bilder som sänds ut varje dag är att se på de som är lite mindre mainstream. Jag har sett tillräkligt många svarta, lite slitna skinnjackor - jag vet när de fungerar och inte. Mitt modeintresse grundar sig i ett outtröttligt behov av nya perpektiv. Bilden ovan tillför ett nytt sätt att använda detaljer. Saker som skjutits undan. Jag vill genast ta på mig en skepparkofta med pälskrage, bära djupringade kaschmirtröjor och ha tunga guldlänkar runt armen. Det känns så väldigt dekadent, och utstrålar en matt yta. Den känns lite dammig.



Förövrigt köpte jag ett tunt armband idag. Det är i leopardmönstrad metall. Fantastiskt tacky och otroligt lätt att tycka om. Det är nog så leopard jag blir i år.

Spets.


Enda anledningen till att jag överhuvudtaget överväger att bli sedd i spets är Miuccia Pradas underbara citat till Harpers
augustinummer :

"I have never really liked lace, but this fabric follows women through their lives. I wanted to see if iI could make it modern"



Man måste älska trender som kan motiveras.

Spotted



Av någon underlig anledning känner jag vansinnigt för något leopardmönstrat just nu. Möjligen ett par mockaballerinor men allra helst en regnjacka i genomskinlig plast. Jag föreställer mig en knälång modell - ungefär fyra centimeter över knäet, i matt plast och med en ganska stor hood. Fantastiskt att kombinera med silkesklänningar, långa koftor och höga ridstövlar innan det blir riktigt kallt i höst. Och till nätta Converse när det bara duggar. Ett tag under dagen övervägde jag till och med leopardmönstrade strumpbyxor men rationaliserade bort det med anledning av att inga av mina väskor matchar. Leopard och Manhattanmönstrat fungerar inte riktigt.

På tal om kläder så såg jag Marc Jacobs-dokumentären igår. Jag tycker den var väldigt underhållande. Det låter infantilt att säga men att se en dokumentär om en människa som man fashion-dyrkat sen man knappt visste att taxklack inte fungerade blir liksom inte så mycket mer. Han är inget modegeni, inte som Yves Saint Laurent eller Coco Chanel, och därför inte speciellt nyskapande. Han är bra på att göra mode och kläder som är säljbara och pr-mässigt är han fantastisk. Men det vet man redan. 
Agnes B sammanfattar hela dokumentären på ett sätt som gör att man nästan inte behöver se den.

Päls.


Jag har ingenting speciellt emot päls. Så länge den är vintage. Nyproducerad känns fel. Vintage är liksom redan där. Å andra sidan kommer det som produceras idag vara vintage om tjugo år så kanske jämnar det ut sig på fel sätt. Jag vet inte. Hursomhelst är jag inte riktigt PETAs bästa vän. Även fast jag tycker att fake är helt okej det med. Men appropå päls måste franska Vogues editorial nämnas. Fylld av pälsplagg, röd färg och demostranter. Totalt smaklös. Illa fotad, dålig styling och plastig miljö samt ett en ouppskattad falskhet i budskapet. En otrolig brist på kreativitet som slutade i ett resultat som inte borde publicerats, speciellt inte i ett av Conde Nasts magasin.

Men åter till mig och päls. I höst vill jag ha en mellanlång pälsjacka utan ärmar. Man kanske kan kalla det väst snarare. Under den vill jag ha American Apparels basebolltröjor i olika färger. En grå med plommonlila ärmar, den vita med charcoalfärgade ärmar som jag redan har och möjligen en med mörkblå ärmar.

Come september.



Den bästa sortens samhällsgranskande ironi är den på t-shirts. Sönderkommersialiseringen av mode blir enormt tydlig när Coco Chanels namn, det moderna modets urmoder, är skrivet med Coca-Cola Companys klassiska typsitt. Det blir inte mindre orginellt än så. Det är liksom som en ensekunds-sitcoms. En dräpande kommentar, ett scenario, som beskriver en hel situation och totalt förlöjligar eller sätter den i sammanhang.


Hur är ni med t-shirts?

Ideal. No regrets. [alt. Ämne ett - man växer upp]



Ideal handlar om outtalande regler. Hur man ska se ut, vad man ska ha på sig och hur man ska uttrycka sin personlighet. Det handlar om att veta sin plats, och stanna där. Man vet sina fördelar och man vet vad som begränsar en. Det har ni ganska klart för er. Det skrämmande med ideal är att man tror att de är orubbliga. Grejen är att de gör att man inte tror på andra chanser. Detta medför givetvis stora risker. Man har bara ett liv [och ett efterliv om man är lagd åt det hållet] och för att klara idealen måste man fylla det [första] med rädsla. Om man följer de regler någon annan, eller den stora massan, bestämt lever man inte på sina egna villkor. Rädsla äter upp människor inifrån.

Men vet ni vad. Ideal är bullshit. De spelar ingen somhelst roll. Vare sig det handlar om att hela tiden prestera och vad grym på allt man gör eller om vad man har på sig. Ingen stor konst kan skapas om man lever i skräcken av att passa in. Ingen stor kreativitet kan släppas fram. Inga fantastiska kreationer skapas när man hela tiden måste hålla med någon annan. Ingen älskas mer för att de är som alla andra.

En del av mig önskar att jag kunde säga något om att jag hade velat läsa dessa stycken när jag var fjorton och osäker. [Amerikanska filmer har alltså skadat mig grovt]. Men jag kan inte säga det. När jag var fjorton hade jag precis kastat bort kajalpennan jag använde till ögonen, de färggranna kläderna och den punkiga framtoningen. Jag hade stängt av  smithsskivan och borstat ut tuperingen. Vem jag är idag är raka motsatsen, om inte längre än så, mot var jag var då - ett år innan jag började sjuan - och de som såg mig har redan glömt. Jag har glömt.

Det går tid. Vi förändras. Man ges nya chanser. De gamla, som man avverkat, glöms bort. Det enda man någonsin behöver tänka på är karma. Och din karma förändras inte av att du kastar bort dina slitna jeansshorts, svarta t-shirts och avsiktligt trasiga strumpbyxor. Eller att du tar på dig det du verkligen vill bära. Det spelar ingen somhelst roll.


Kortfattat : Ideal får dig inte att vakna upp mitt i natten och skriva tre papper om en detalj. Ideal får dig inte att vilja någonting. De kräver men du får ingenting i återgäld. De är som en dålig relation.

Last day of summer.


Säg mig - vad ska jag skriva om ?

Så fort jag fått första ämnet börjar jag.


Volanger.

image885

image886

När jag klär mig tycker jag om att inkludera kontraster och även viss rörelse i plaggen. Ibland handlar det om klänningar i mjuka modeller, ibland och cigarettbyxor och lösa tröjor. Något som uppfyller båda kraven är volanger. I somras hittade jag en klänning som var uppbyggd i volanger och jag hade den i tankarna i flera veckor. Trots detta köpte jag den inte eftersom det en cocktailklänning som inte riktigt gick att klä ned. Tillslut släppte jag den, och har inte riktigt tänkt på volanger sedan dess. Förrän igår. Då köpte jag en kort kjol uppbyggd i korta volanger. Lanvin-esqua volanger, inte som bohokjolarna vi såg för några år sedan.

Kort om volanger :
Varför ? : Minimalistiskt, men samtidigt lite mer. Det känns uppklätt utan speciell ansträngning. Kortare volanger är något som Carine Roitfeld eller hennes välklädda dotter
Julia Restion-Roitfeld skulle kunna bära, och ärligt talat - hur ofta har franska Vogue fel?
Hur ? : Jag kombinerar min kjol med tunna stickade tröjor, men det är mitt personliga val. En klänning kombineras lätt med storstickade koftor eller skinnjackor, om man föredrar det. Svart är de ultimata färgen; kombinationen av en LBD och volanger känns väldigt snyggt. Albert Elbaz visade dock att färg inte är så fel, som bilderna visar.
N ä r ? : Any time, any place.

Dekorerat.

image884

image883

Mitt signum för hösten har hittills känts som cigarettbyxor, men när jag ser bilderna ovan känns det som om korta klänningar måste få tillbaka sin plats i min garderob. Dekorerade och till stickade strumpbyxor i mörkgrått. Samtidigt känns det en aning extremt att bestämma sig för en motsats och sedan endast hålla sig till den. Det extrema känns som något jag brukar göra, hålla mig till, - men kanske är det dags att göra tvärtom. Kanske är svarta jeans, cigarettbyxor och klänningar möjligt att variera, utan att jag blir besatt av ett plagg under en period och tröttnar för att sedan förkasta det totalt.

Rågblont.

image878

Guccis visningar brukar inte vara något för mig. Känslan av att italiensk elegans har dragits till sin gräns och sedan missbrukas fullständigt blir överväldigande. Däremot är backstagebilderna totalt underbara. Bilden ovan; stylingen på håret, sminkningen och den avslappnade klädseln representerar vår för mig. Det sjuttiotalesquet oskyldiga känns precis rätt. Mitt mål för den kommande våren [som troligen kommer uppfyllas eftersom det är ett halvår dit] är att ha långt hår. Långt, rakt och flygigt som i  I somras, innan jag klippte av det, var det underbart. Jag kanske kan uppnå samma känsla till jul.

Undefined, yet again.

image872

image873


Hösten är den enligt mig den årstid som är stiliskt bäst. En klädsel omgiven av löv i olika färger [helst  från Vermont-röda lönnar] blir så otroligt snyggt. Det sägs att stil är helhet och personligen tycker jag att det summerar begreppet perfekt. Stil är allt; det kyliga i höstens vindar som gör hyn perfekt och det råa klimatet är en underbar kontrast till det mjuka i stickade koftor och hår i rufsiga knutar. Klimatet gör även att modemagasin och téer eller konst känns nytt, och viktigare. Det kalla tomrummet måste fyllas ut. Den här hösten handlar speciellt om modern konst och för mig är det en av de få inspirationskällorna just nu. Litteratur fyller också ut en del. De klassiska magasinen; Harpers Bazaar och Vouge förmedlar och håller sig stilmässigt ajour. Det känns som om modet har djupnat och på så sätt återuppväckt ett behov av mer än konsumtion.

Vad inspireras ni av?

Inspiration.

image868

image867

 - Svalt möter rått. De klumpiga skorna i kontrast till klänningens enkelhet får mig att rysa. Den svala enkelheten till det grova - en uppvisning av kontraster. Kortheten i klänningen till den markerade midjan och den udda skärningen i ringningen gör klädseln så mycket mer spännande. Vitt är egentligen inte min färg, men när den som här, visas i blank bomull och har nyansen off-white känns det perfekt. Så svalt. 

-  Ryska influenser. Varje höst och vinter söker jag mig tillbaka till det ryskinfluerade. De mönstrade sjalarna och mörkröda detaljer. Jag vet egentligen inte vad min besatthet grundar sig i men det är en av de få saker som jag återkommer till stilmässigt. Kombinerat med en sofistikerad utstrålning tycker jag att det blir allra bäst, det tillför en viss bohemisk känsla som jag faktiskt tycker om.

För fler av mina besattheter, klicka.

Nytt.

image857

Det här är
ytterligare en av mina favoritensembles från vårvisningarna. Jag tycker att den känns som en uppdatering av den stil som vi ser varje vår ; den franskt marina. I uppdateringen är shortsen kvar och det randiga ersatt av paljetter, färguttoningar och sydda mönster. Skorna i ljust läder placerar mig på kullerstenarna i Nice; lite lätt springandes samtidigt som håret dras bakom örat. Det är lite mer avslappnat, lite råare och mer modernt än det klassiskt marina. Dessutom tycker jag det alltid är roligt att se influenser i modet  hur saker påverkas av varandra och hur stilar utvecklats.

Klassiskt marint, eller uppdaterat?

Grekiskt.

image851

Det svala och enkla i en klänning inspirerad av grekiska gudinnor är för mig bland det vackraste som finns i ett plagg. Klänningen ovan, från Alberta Ferrettis vårkollektion, har dessa kriterier. Förutom färgen, som jag är lite tveksam till - men vägs upp av skorna, har den dessutom extra charm; ett mönster. Uppbyggd i två volangdelar och med det kolonialinspirerade mönstret som avskiljare ur det krispiga materialet blir resultatet otroligt. Skärningen i halsen och runt axlarna är väldigt noggran, detaljrik och tyder på riktigt skräddarproffesionalism.


Den resterande looken gör allting avslappnat - klumpiga skor, rufsigt hår och suddad ögonmake-up. Att klä ned en så vacker klänning på ett så bra sätt är verkligen inte lätt.

Det geniala i enkelhet.

image855

Min personliga stil har länge och är fortfarande - trots vissa utsvävningar, väldigt minimalistisk. Jag tycker om enkelheten i kläder som är i olika basfärger, för att när de kombineras blir det bäraren som gör plaggen och inte tvärtom. Mitt senaste inköp är en ljusgrå t-shirt från American Apparel. En t-shirt som vilken annan - men med rätt kombination helt genial i sammanhanget. Eftersom grått klär mig speciellt bra väljer jag att kombinera den med mörkbruna cigarettbyxor, chunks och accessoarer. Ett nätt halsband kombinerat med olika armband och riktigt mörka röda naglar. Kontrasten mellan rouge noir och det ljusa ger mig gåshud. Tjugotalistisk elegans tillämpad i en modern klädsel. Rufsigt hår, uppsatt i en knut och en tunn kofta att värma sig i. Ruskigt snyggt.

Contradictions are crucial.

image850

Nackdelen med höst är att skoldagarna blir oerhört långa och kombinerat med extrema läxor blir veckorna väldigt korta. I flera veckors tid har jag känt en enorm lust för en ordentlig shoppingtur - men när jag väl tagit mig tiden har den inte alls uppfyllt mina förväntningar. På helgerna, när jag har tiden, är Stockholm översvämmat med människor som bara har ett mål; nya köp. Mängden människor som går igenom högar med kläder för att hitta något nytt - men aldrig riktigt tycks nöja sig, skrämmer mig lite. Känslan av tillfällig lycka tycks sökas i plagg eller skor, medan själen aldrig riktigt tillfredställs på djupet. På söndagar när muséer, caféer och parker är aktuella tycks Stockholm vara tömt på människor.

Det handlar egentligen om konsumtion, utan snarare vad det är utlopp för. Varför känner vi det oerhörda behovet av att fylla vår själ och våra sinnen med något så tillfälligt ? Varför nöjer vi oss inte ?


Fotnot : Jag menar inte att mode är ytligt eller simpelt, eftersom att det för mig är en reflektion av samhället - precis som konsten. Men precis som med konst [och självklart också litteratur] så är det vad man gör det till. Att ställa krav är livsviktigt.

Tidigare inlägg