Sorbonne

Jag har skrivit denna text två gånger tidigare under de trettio månader jag pratat om mode. Veckorna efter det har jag alltid längtat efter att uttrycka mig mer och upptäckt nya saker att säga. Jag förväntar mig inte att den här gången ska vara annorlunda men samtidigt känner jag att modebloggandet inte är någonting jag kommer att komma tillbaka till. Jag känner så fruktansvärt mycket för det som mode uttrycker, hur plagg känns och de historiska anknytningarna som hela tiden syns i stilar. Trots det är den delen av mig dominerande på ett annat sätt nu. Det är svårförklarat men det handlar delvis om hur man hela tiden utvecklas som människa. Jag är inte riktigt samma person idag som jag var för trettio månader sen. Man förändras, och det gör även modet. Kanske är det därför det fastnar så på mig.

I dag har Stockholm inte tinat upp och jag saknar Paris lite grand. Jag och en av mina bästa vänner åker dit i början av april. Det ska bli fullkomligt fantastiskt med för-påsk i Paris. Vår i Paris liksom. Jag älskar kartan över Paris per arrondissemang. Den visar staden på ett så vackert sätt.

Det här med tjugotalet fascinerar mig lite just nu. Det är intressant att ett helt decennium var dedikerat till dekadens för att sedan sluta i total katastrof. Det är intressant, om en något freudianskt, att fascinationen håller så hårt i mig då en finanskris precis sköljt över världen. Men, för att bortse från det freudianska, så handlar ett av min favoritcitat om dekadens. Jag läste det i Rodeo för ett par nummer sedan och det är Jaques de Bascher som citeras :

"I Usa betyder dekaden trashig, pornografisk, smutsig. Kadent kommer från latinets cadere, som betyder att falla. Dekadent är något helt annat, det är att falla vackert. Det är en mycket långsam rörelse som är mycket vacker, du vet, det kan vara en sorts självdödande på ett vackert sätt, ett tragiskt sätt"

Igår letade jag efter min Paris-Moleskine. I en Adidas Orginallåda hittade jag en bild på den jag var för fyra år sedan. Det finns väldigt få bilder på mig från den tiden, kanske just för att min dåvarande look varade mellan ett sommarlov och ett annat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vem jag var då men det involverade väldigt rufsigt hår, massor med överdrivet färgglada smycken och viss do it yourself-attityd. Det är ungefär så långt ifrån mig idag man kan komma. Men det är lite så det ska vara. Man ska glömma det som hänt för en massa andetag sedan.

Jag vet inte riktigt om det är så att jag på senare tid har fått isolera mig lite från det som är mode. Det som ständigt ändrats, det som saknar djup och har en alldeles för blank yta. Man halkar lite på det.

Jag började min modemässiga morgon, vilket är eftermiddag då jag isoleras övriga timmar från datorer, med att mötas av nyheten att Mattew Williamsson ska designa för H&M. Fantastiskt tycker jag, då han designar intressant på ett kommersiellt sätt. Samtidigt kände jag viss déjè vu då jag mycket väl tror mig ha hört det förut. Jag vet inte om det känns som ett så självklart val eller om det läckte ut i somras.

Imorgon ska jag ta mig igenom snön och se Linda Leopold prata om stil och identiet på Nordiska Muséet. Fruktansvärt intressant. Förövrigt ligger massor med franska, engelska och svenska magasin på golvet bredvid mig som jag hoppas jag hinner läsa snart. Ibland skulle jag uppskatta magasin i lite mindra format så de krossar mina väskor med sin tygnd.

Jag skriver inte riktigt längre och jag undrar om det är så att jag kanska borde säga hejdå till de här tjugoåtta månaderna av konsanta modereflektioner.

Jag har inte skrivit speciellt mycket nu på ett tag. Ibland har jag känt mig alldeles för nöjd för att ha någonting att säga, ibland har jag bara blockerat bort känslan. Det är liksom den tiden på året. Då garderoben fullkomligt dör, man glömmer bort att det överhuvudtaget varit sommar eller att det kommer en ny och det blir mörkt igen bara några timmar efter lunch. Jag vadar igenom mörkret genom att spenderar massor med tid med mina vänner, dricka överdrivna mängder med löste och börja morgonen med Elle eller Vouge. För att överhuvudtaget orka ta mig upp liksom.

Men, min personlighet tillåter mig inte att vara såhär speciellt länge - istället tillbringade jag min söndag med att ladda in en massa gamla cdskivor med spår jag glömt bort. Hittade fantastiska rnb remixer av superkommersiella rappares lite mindre kommersiella låtar. En av låtarna var faktiskt en rapcover på en åttiotalslåt. Fullkomligt bizarrt.

En något slappare vecka väntar mig. Hörs då.

Dazed & Confused tillsammans med POP är två av de få kommersiella magasin som beskriver någonting annat än plagg som någonting att köpa. Linjen mellan konst och mode blir väldigt, väldigt tunn när man ser deras modereportage. Tidningarna är som en portabel konstutställning i miniatyr som visar text som hjälper helhetsintrycket. Samtidigt kan det debatteras om fotografi är en konstform eller inte, men kommer man till den första slutsatsen kan man inte utesluta den pappersbundna formen som Dazed och POP står för. När jag ser på framsidan av Dazeds decembernummer fylls jag av den sortens fascination, och på så sätt inspiration, som sällan fyller mig i modesammanhang längre. När Vogue visar porträtt, gör Dazed det på ett helt annat sätt. Likgiltigheten är inte glamorös. Modellernas hy är glansig på ett osmickrande sätt mot kritan som täcker delar av deras ansikte. Kontrasten i typsnittet av "smile" gör att omslaget närmar sig det absurda.

Jag försöker skriva någonting om presidentvalet. Det fungerar inte riktigt. Jag har inget mer att säga eller skriva om saken. Ämnet är uttömt för min del. Istället är något jag kan konstatera, är att bilderna på när kandidaterna röstar är väldigt intressanta. Joe Biden, Obama och McCain är alla klädda i kostymer och bilderna på dem har högt pixelantal. Sarah Palin röster i Wasilla, Alaska, och går klädd i en fleece och slappa jeans. Bilden på henne suddig. Det leder mig till två slutsatser. Det faktum att hon bär fleece känns som ett simpelt sista försök att bibehålla en all-american attityd. Att bilden är suddig är otroligt roligt, eftersom det innebär att AP inte ens orkat ta sig upp till Alaska. Loppet känns antagligen lite över nu. So much för opartiskhet.

Under den senaste halvtimmen har jag tittat på respektive kandidaters hemsida och olika nyhetssidor för att titta på filmer med kandidaterna och deras budskap. Roligast är dock när Sarah Palin träffar Katie Couric och ska svara på frågan om vilka tidningar hon läser. Hennes svar är 'I read them all'. Det är fantastisk roligt att höra henne staka sig och yttra 'eh' i cirka trettio sekunder. Ett annat klipp är när Obama skämtar sig igenom ett tiominuterstal och ett quotes som "I obviously got my middle name from someone who never thought I would be running for president", och som uppföljning "My middle name is Steve. Barack Steve Obama", förekommer.

05.00 imorgon är det klart vem som sitter vi Vita huset. "Steve" eller McCain.

Jag kan inte tänka mig en bättre plats än Luxemburgträdgårdarna. Det är precis som att befinna sig i en sagovärld, fast inte på det amerikanska svulstiga sättet. Trots att allt är så väldigt välartat får människor plats i den. Det blir så mycket vackrare då. När det handlar om resor tycker jag inte alltid att foton är det viktigaste för att minnas dem. Fotona finns där för inspiration och detaljer - men vissa saker fångar helheten. Ett par gånger när jag kommit hem från Paris har min sjal doftat precis som jag upplever att staden ska lukta.

Och - mitt eget foto.

Hur gammal är du?

Jag är sjutton år.
Hur lång är du?
172 centimeter.
Går du i skolan? I så fall vilken? Eller jobbar du? Med vad?
Jag går fortfarande på gymnasiet. Jag har jobbat undet ett par år i en museigiftshop och på senare tid lite i en klädbutik.
Vilken stadsdel bor du i? Jag gissar på Vasastan eller Kungsholmen. Söder och östermalm vore osannolikt - du bor definitivt i stan. Right or wrong?
Wrong. Jag bor utanför stan.
Vilken stadsdel i Paris gillar du mest? Vilken skulle du helst vilka bo i?
Bäst tycker jag om Quartier Latin. Det är studentområde och känns både parisiskt och rätt så fort man går upp ur tunnelbanan. Helst skulle jag dock bo i Marais eftersom att det är ett område som man lätt kan betrakta som ett hem. Det är möjligen lite för uppfixat men jag vet att om jag gick där sent en kväll skulle jag fortfarande känna mig säker.
Hur kommer det sig att du besöker Paris så ofta?
Det är en svår fråga som jag har fått massor med gånger. Förklaringen är att det är den absolut bästa staden jag kan tänka mig.
Vad har du för tips för någon som vill ändra sin klädstil totalt?
Tänk först på vem du är och sedan vem du vill vara. Kläder handlar bara om att uttrycka sin personlighet och sätta sig i rollen om att vara någon annan. Om du vill ändra din klädstil tycker jag att du ska läsa en massa böcker [vi pratar klassiker] och studera miljöer och stämmningen i boken. Det inspirerar väldigt mycket och får en att sluta se kläder som plagg och istället gå efter vilka känslor de framkallar. För preppy är J.D Salinger och Donna Tartts "The secret history" bra. För avlappnat franskt är "Bonjour Tristesse" bra.
Hur ska man bäst veta vad man tycker om - dvs hur undviker man överinspiration och att bara följa trender?
Jag tycker inte överinspiration är något dåligt, snarare en reflektion av massproduktionen av mode som är naturlig. Men Det gäller lite att välja vad man inspireras av. Man kan inte ta till sig all modepress utan snarare välja det som tilltalar en själv mest. Jag läser Nylon och känner mig fantastiskt inspirerad även fast det inte allt är min personliga stil. När det gäller att följa trender tycker jag att man bara ska sluta bry sig. Det gäller att sluta suktas av trender i överdrivna mängder. Tänk följande scenario : du är på väg ut en fredagkväll och har total klädpanik -  vad tar du på dig?
Min halvgenomskinliga t-shirt från American Apparel, svart volangkjol och rosa Converse. Samt massor med armband, ett par halsband och möjligen en sjal.  
Ditt mest älskade plagg i din garderob är...?
En Burberrykavaj som jag ärvde efter min mormor. Jag har aldrig använt den och kommer troligtvis aldrig göra det heller - men den påminner mig om varifrån mitt klädintresse kommer. Dessutom är ullen totalt fantastiskt och i det klassiska mönstret finns en ljusblå rand som påminner mig om både mig själv och mormor.
Obama eller McCain?
Obama. Man kan inte ha ett rent samvete och rösta på McCain.
Vilket parti skulle du rösta på idag om du fick (i Sverige)?
Oerhört svår fråga - jag tror faktiskt inte jag kan svara.
Vilka länder har du besökt?
Usa, Frankrike massor med gånger, Spanien, Grekland, Tyskland och Danmark.
Vilka länder vill du besöka (som du inte besökt)?
Cuba och Antwerpen i Belgien.
Har du några djur?
Nej, jag är absolut ingen djurmänniska. Däremot hade jag en minihamster som hette Binky när jag var yngre - i kanske tre månader. Efter det hade jag en undulat vid namn Wishey som fäste sig bättre till andra än mig. Som tio-åring hade jag guppyfiskar.
Har du någon kroppsdel eller något drag du ogillar hos dig själv och hur gör du för att dölja det eller framhäva dina andra sidor?
Jag trivs inte alls bra när jag har olackade naglar. Så jag lackar dem. Om jag känner att något fel brukar jag oftast framhäva något annat. Det är en sån fruktansvärt enkel lösning.
Morgon eller kvällsmänniska?
Varken eller. Jag trivs bäst med att vakna tio och tills det blir mörkt. Sommaren är definitivt min årstid på det sättet eftersom det är ljust hela nätterna. Samtidigt tycker jag nog bäst om nätterna, eftersom att allt är så tyst och vackert. Dagar är så mycket mer vulgära.
Ungefär hur mycket pengar per månad lägger du på kläder?
Jag vill faktiskt inte veta. De månader jag reser blir det betydligt mer än när jag bara är i Stockholm.
Är Stockholm moderiktigt på riktigt?
Absolut inte.
Opinion on Stockholms mode? Klädsel?
För mycket svart, alldeles för lite genuin extremitet och väldigt tråkigt.
Om du inte hade den stilen du har idag, vilken stil skulle du då ha?
Jag har ärligt talat ingen somhelst aning. Det är så väldigt svårt att svara på om man ser stilen som en reflektion av sin personlighet. Jag kan inte riktigt tänka mig hur det är att vara någon annan än vad jag är idag. Stilar jag haft har såklart varierats. Började som indie eller mer åt pandahållet, fortsatte till kawaii-light, lite mjukpunk på vägen dit och avslutade hela den grejen som indie. Nu skulle jag absolut inte välja någon av de stilarna. De tillhör liksom åren då man växer upp. För mig finns inte det där behovet av att tillhöra en specifik grupp längre.