Sorbonne

Jag har en känsla av att man ofta försäker skydda sig från eventuella felsägningar när man disskuterar stil. Oavsett om man läser Vouge eller en relativt dålig modeblogg svarar de intervjuade ungefär likadant på frågan om stilregler. Att de inte har några. Det är ganska enkelt att se varför de inte vågar bekänna sina regler. Nästa säsong ändras de, precis som modet, och man vill då inte se sig eller ses som en mainstream sell-out. På något sätt älskar jag den rädslan lite grand - dock måste jag erkänna att jag sällan känner den utan hellre begränsar mig. Samtidigt är den är så speciell eftersom man verkligen inte tillåter sig själv att göra fel. Extrema kontrollbehov som visar sig i frampressad nonchalans. Det blir en kontrast som man bara måste tycka är fantastisk, just på grund av det falska i den.

I New York hängde jag lite på Barnes & Noble och tittade på böcker. Jag tycker nästan lika mycket om böcker som jag tycker om väskor. Båda dök upp som föremål för min beundran ungefär samtidigt. Doften av böcker, eller snarare papper, förtrollar alltid mig. Möjligen är det därför jag alltid bär parfymer som doftar lite dovt. Jag kan föreställa mig att det är form av doftöverföring från min sida. Förutom kring min personliga doft så reflekterar jag ofta över hur böcker förändrar mig. För en kort intensiv stund är världen lite mer tvåspårig. Det verkliga och det jag föreställer mig. Här är de senaste böckerna att uppta mitt intresse.

- The history of love av Nicole Krauss.
Den handlar om så mycket och har så många sidospår att det är lite svårt att beskriva. Språket är väldigt vackert och väldigt amerikanskt. Långa passager om iakttagelser som både är välbeskrivna men samtidigt igenkännliga. På det där sättet att det känns lite i hjärtat. Ni känner igen känslan.

- The secret history av Donna Tartt.
En ännu bättre bok. Flera hundra välskriva sidor. Utspelar sig i amerikansk collegemiljö - någonting jag alltid varit svag för. Preppy är fantastiskt. Nämnda bok handlar om några individer på ett Vermont-college som isolerar sig från resten av skolan. De har en huvudlärare som lär dem allt om grekiska och de andra kurserna de tar för sin 'Classics'-examen. Huvudpersonen kommer från Californien och är den enda som egentligen umgås med den resterande delen av colleget och som har en modern tidsuppfattning. De andra lever i en obestämd tid och utan uppfattning om omvärlden. Det är fascinerande eftersom det är tecken på extrem nonchalans - något som aldrig är tråkigt att iaktta. Förutom den nonchalanta tonen så cirkulerar handlingen runt mord, bakomliggande gräl och generell dekadens.

Och till er som inte läser böcker. Som alltid är Nylon bäst, men förstår ni franska är Numèro och Jalouse the way to go.

Igårkväll kom jag hem. Som vanligt med en överfull resväska  - inte så mycket för att jag handlat snarare för att jag verkligen inte kan packa. Det är fantastiskt att komma hem. Öppna garderobsdörren, hänga dit någonting nytt och bara stå och titta lite på alla mönster och material. Det är det bästa med att komma hem. Titta på de saker som man inte tänkt på. Lägga dit nya minnen.

Nu ska jag lyssna på min Itunes, duscha bort Frankrike och långsamt dricka mitt verbenate.

Imorgon blir det Frankrike för min del. Tre nätter i Paris till att börja med. Det bästa jag vet med Paris är Quartier Latin och Luxenbourgträdgårdarna. Jag tänker mest hänga där. Sitta i de solblekta gröna stolarna i rosa converse och långklänning. Kanske åker jag till Palais Royal och Marc J's butik. Tittar på charity t-shirts och i vintageaffärerna som ligger brevid. Efter Paris åker jag någonannanstans i Frankrike. Kanske Brètagne, kanske Normandie. Sedan återvänder jag till Paris..

Jag är inte så mycket för sommaren. Den är svulstig och människor tappar greppet totalt om vad som är bärbart. Inte för att det spelar någon egentlig roll då jag personligen lever i en värld med konstant ac. Där man, när man väl badar, badar i udda bikinitoppar och har halsband på sig i vattnet. Men det finns någonting som gör sommaren fantastisk. När man gått upp ur havet och huden torkat i solen och man tar på sig en tjock collegetröja. Man sitter i solen med blött hår och blir jätte,jättevarm. Jag kommer inte riktigt ihåg om det är sommarens bästa känsla eller om det bara är det när jag minns den. Det gör inte riktigt någonting för när jag minns den känner jag hur det känns precis brevid mitt hjärta. Lite snett till vänster.