Sorbonne

Just nu känner jag mig obekväm. I mina kläder, i mina plagg, i min stil. Även fast allt ljust och all värme ger mig nya, lite klichéeartade, frihetskänslor så är det som om mina vinterplagg inte riktigt vill släppa taget ännu. Jag är lämnad i en slags misslyckad limbo. Jag tycker inte om det. Men. Så kommer kvällarna då alla klänningar känns precis rätt och jag häver mig ur obekvämskänslan.

Det är fantastiskt vad ljus ändrar allting. Årtidsmässig frihet ligger i att känna hur kedjorna från vintern släpper och man bara är fäst vid verkligheten av tunna sammetsband på våren. Sammet är ett tungt material, och när det gäller plagg vill jag inte ha något att göra med det just nu. Jag vill ha axelbandslösa klänningar till klumpiga skor och örhängen i art deco-stil. Jag vill ha grekiska skärningar och [dare I say it?] tie-dyei dova nyanser. Stilmässig vår är sjuttiotal. Det finns få saker som är mer vår än rufsiga hår, peacemärken och ljus mocka.

Hur vill ni tllbringa er vår?

Sällan tycker jag att nitar är snyggt. Det representerar en revolt som kommit av sig och sedan blivit till något som säljs överallt till konsumenter utan tankar på att det representerar våld. Jag har svårt för när trender tar sig över gränser som egentligen inte borde exploateras. Jag kan inte bära plagg jag inte står för. Det jag bär representerar en del av den jag är och hur jag är. Saker som associeras till vapen och krig fungerar inte. Nitar är en gränsfall och som Missoni bär det ovanför går det bra. Inga spetsiga kanter, blandade storlekar och i mässing.

När jag ändå är på ämnet trender. De äcklar mig lite. De är som masspsykoser. Förtrollar tusentals människor under en kort tid för att sedan lämna dem sökandes efter något nytt. Jag förstår inte den konstanta längtan av att passa in och tillhöra något. Det är sällan mallarna får oss att utforska oss själva och se vilka vi är, men om vi väl gör det är det mycket svårare att vara fastkedjad och bryta sig loss än att aldrig varit låst alls.

Just nu har jag jättesvårt att producera någonting. Det finns massor av tankar i mitt huvud, men inga vill riktigt komma ned när jag sätter mig vid tangentbordet. Jag vet faktiskt inte ritkgit varför, men kanske är det så att jag hamnat lite "off" efter min paus. Därför frågar jag er nu (ni som läser fortfarande, förstås) :

Samtidigt som jag föraktar okunskap, kan jag inte låta bli att fascineras av en viss sorts vägran att anpassa sig. Till stor del är kunskap ett sätt att se saker i nya vinklar och anpassa sig till dessa. Frågan som eggar mig är - vad händer om man låter bli att utvecklas i ett utrymme?

För några dagar sedan såg jag ett repotage om Giorgio Armani. Han blev  interjuvad av en amerikansk journalist som i sin tur reflekterade över hans plagg. Men detaljen som jag lade märke till var att trots trettio år inom mode, som är en interntionell branch, talar han inte engelska. Han använder sig av en tolk som förmedlar hans ord till journalisten. Det är den här sortens vägran som blir något helt annat i klädsammanhang. Ord är inspiration och uttrycksmöjligheter. Följden av att kunna få språk blir alltså att man lever i en låda. Jag antar att man tänker innuti lådan istället för utanför och det här medför att man kan bli långt mer utsvävande än de som redan har kunskapen. Vet man inte svaren triggas sökandet. Det är som att välja att leva spartanskt - man pressar de material man har hårdare och når därför mer. Samtidigt är svaren i sig själva otroligt utvecklande och kan leda till något annat, längre tankegångar.

Kanske är det så att gränsen mellan kunnande och okunskap som pressar människor och skapar nya förhållanden i sättet att se saker. Kanske är det konstanta strävandet från en plats mindre utvecklande än det att stå kvar och vänta på effekterna i vissa fall.

Jag har inte skrivit på ett tag. Våren och vänner har hindrat mig. Det har hänt en hel del de senaste veckorna. Jag köpte ett par låga vita Converse, vilket betyder att jag återigen är på samma skomässiga nivå som för fyra år sen. Först kändes det som ett enormt steg åt helt fel håll, men samtdigt är de bland de skönaste skor jag burit. Efter USA kommer två par till finnas i min ägo - två par låga, rosa respektive lila. Dessutom har jag bytt parfym, något som är så enormt mycket större en ett par skor. Burberry The Beat har fått äran att efterträda Brit.

När det gäller parfym tycker jag inte att man ska växla. Antingen har man en konstant, eller ingen alls. Extremer tilltalar mig. Jag förknippar olika människor med olika dofter, och doften blir därför i sin tur nästan lika personlig som rösten. Det spelar egentligen ganska lite roll om två har likadan doft eftersom den egna doften anpassar den nya men samtidigt kan jag inte förstå hur man kan vilja ha som så många andra i en så personlig stil. Det är precis som jag inte förstår varför man vill ha exakt samma kläder som andra. Jag trodde man kunde anta att man ville göra stil och doft på sitt eget sätt.