7 korta.
Bästa detaljen?
De saker som förändrar hela intrycket. Det som slänger bort alla andra impulser och gör något helt nytt.
Färger?
Vouge Italia hade ett omslag med Agyness Deyn och fyra män i soldatkläder och målade ansikten. Agyness själv var lika grönmålad men klädd i en svart plastjacka gjord av fransar. Kontrasten mellan det svartglansiga och det smutsiga, gömda, i det militärgröna fick mig att känna något. Dels var det mode. Känslan av total frihet. Dels var det krig - med urtanken att kämpa för total frihet, men som slutar i frihetberövande. Tanken på att färger kan vara så otroligt laddade attraherar mig. Jag tycker om att kombinera brunt, mörkgrönt och chockrosa. Det ger mig samma känsla som Vougeomslaget.
Material?
Tunt, men tungt. Mocka. Jag har alltid haft en underlig förkärlek till mocka.
Inspiration?
Det finns vissa filmer och vissa böcker som alltid inspirerar mig när jag tänker på dem. När det gäller tidningar blir jag egentligen inte så inspirerad utan mer överfylld av intryck. De detaljer som stannar kvar kan finnas i mina tankar länge. Det är inspiration. Det som stannar.
Matcha eller inte?
Att ta saker till det extrema känns mycket mer spännande än att försöka lite grand. Helmatchat är otroligt svårt, men kan bli fantastiskt. Personligen är jag inne på att mismatcha just nu. Mönster, färger och material som egentligen inte passar ska kombineras till något annat.
Förebilder?
Jag har aldrig riktigt haft idoler. Det har funnits gånger då jag har försökt, men eftersom jag är ganska lättdistraherad har de tankarna försvunnit. Stilmässigt är det ofta litterärkaraktärer som inspirerar mest. Tanken på att någon annans fantasi kombinerat med min egen blir något nytt känns bra. Gwyneth Palthrow verkar vara en bra person och relativt opåverkad av det faktum att hon är väldigt välkänd. Jag beundrar människor som behåller ett lugn i alla situationer.
Årstid?
Våren. Utan tvekan. Allt dött väcks till liv igen. Mänskliga känslor vaknar och det finns ett slags solsken som gör att allt känns och verkar lite mindre komplicerat. Lite lättare. Augusti är däremot min favoritmånad. Eftervärmen från sommaren känns väldigt bra.
Nicolas Ghesquière för Balenciaga. f/w 08/09
Den första modevisning jag minns är Balenciaga vintern 2006. Jag var fjorton år och hade precis ryckt mig upp ur den stilmissär som de tidiga tonåren innebär. Jag minns bilderna från style.com och hur jag såg på dem som något som inte alls var det jag hade tänkt som mode tidigare. Det fanns inget som tydde på trender i kollektionen. Det var en igenkänlig tidlöshet. Tyger skurna på det sätt som tyger skurits oändliga gånger tidigare. I form av kjolar. I form av snäva kavajer. I form av ridhjälmar som täckte ansikten. Samtidigt blev allt något helt annat i det vita skenet från catwalken. Plaggen svävade fram på höga klackar och trots att det bara var kort tagna av systemkameror så kändes det nära. Det kändes som världen gungades lite för varje gång jag bytte bild.
Två år har passerat. I min åsikt är Nicolas Ghesquières vinterkollektion bland det bästa jag har sett sedan samma designers vinterkollektion för ett år sedan. Vinterkollektionen handlar om en strikt kvinnlighet men med en slags "spanish drama" som han själv uttrycker det. Slätstruket, men samtidigt provocerande. Plaggen fängslar kropparna med tvångströjeliknande design, skapar falska kurvor i klänningar och använder reptilskinn till mcliknade jackor. Det är vitt skilda områden och budskapet är som smoggen över LA. Det är en tryckande känsla om frihet trots inspärrning, och hopp fast man har fastnat i gamla ramar.
Förövrigt : Det är samma kvinna, Sarah Mower, som har skrivit recensionen av denna kollektion och den 2006. Hon sammanfattar båda på ett strålande vi. Se här, 2006, och här, 2008. Men eftersom 2008, enligt min åsikt, är överlägsen 2006 känns det omdömet bättre. Det händer mycket på två år.
Vilken är den första kollektion ni minns?
Att återvända.
Det sägs att man aldrig kan återvända hem. Att det aldrig blir som det tidigare varit när man tar steget från trygghet till ovisshet. Man återvänder som främlig. Man ser ned på den mark som tidigare varit ens egen och känner inte igen det grus som skrapat upp skinnsulorna på ens mörkbruna soldatstövlar. Men ibland behövs det. En ny början ovanpå ett avslut.
Jag har fortfarande mer att säga.
Nu jag är tillbaka.