Sorbonne

Ideal handlar om outtalande regler. Hur man ska se ut, vad man ska ha på sig och hur man ska uttrycka sin personlighet. Det handlar om att veta sin plats, och stanna där. Man vet sina fördelar och man vet vad som begränsar en. Det har ni ganska klart för er. Det skrämmande med ideal är att man tror att de är orubbliga. Grejen är att de gör att man inte tror på andra chanser. Detta medför givetvis stora risker. Man har bara ett liv [och ett efterliv om man är lagd åt det hållet] och för att klara idealen måste man fylla det [första] med rädsla. Om man följer de regler någon annan, eller den stora massan, bestämt lever man inte på sina egna villkor. Rädsla äter upp människor inifrån.

Men vet ni vad. Ideal är bullshit. De spelar ingen somhelst roll. Vare sig det handlar om att hela tiden prestera och vad grym på allt man gör eller om vad man har på sig. Ingen stor konst kan skapas om man lever i skräcken av att passa in. Ingen stor kreativitet kan släppas fram. Inga fantastiska kreationer skapas när man hela tiden måste hålla med någon annan. Ingen älskas mer för att de är som alla andra.

En del av mig önskar att jag kunde säga något om att jag hade velat läsa dessa stycken när jag var fjorton och osäker. [Amerikanska filmer har alltså skadat mig grovt]. Men jag kan inte säga det. När jag var fjorton hade jag precis kastat bort kajalpennan jag använde till ögonen, de färggranna kläderna och den punkiga framtoningen. Jag hade stängt av  smithsskivan och borstat ut tuperingen. Vem jag är idag är raka motsatsen, om inte längre än så, mot var jag var då - ett år innan jag började sjuan - och de som såg mig har redan glömt. Jag har glömt.

Det går tid. Vi förändras. Man ges nya chanser. De gamla, som man avverkat, glöms bort. Det enda man någonsin behöver tänka på är karma. Och din karma förändras inte av att du kastar bort dina slitna jeansshorts, svarta t-shirts och avsiktligt trasiga strumpbyxor. Eller att du tar på dig det du verkligen vill bära. Det spelar ingen somhelst roll.