Sorbonne

Mode är uppbyggt i säsonger. Även mina känslosvall kan indelas i det. Först kommer höstförälskelsen, som följs av förnekande och avslutas i acceptans. Det är rå och kall vinter när det första stadiet inleds. Visningsbilder översvämmar mig och världen. Tjocka koftor, täckande strumpbyxor och tjockklackade skor är trädda på skeletten som stapplar fram på catwalken. Ny inspiration flödar och snart täcks min kropp av ovanstående plagg.

Men så blir det vår. Även fast det är kallt så dras kängor av, kjolar på. Allt känns gammalt, och mitt modealterego beter sig som en utsvulten hund. River bland förmultna löv, skriker ut i förtvivlan och kräver ny inspiration. Höstvisningarna är sedan länge glömda och det enda som siktet är inställt på är sommar och juli. Det finns inget så avlägset som hösten. Det är ett suddigt fragment, gömt i mina mentala gångar.

Och så infinner sig juli. Alla utgrävningar i vårarkiven gör att de aktuella höstkollektionerna faktiskt inte känns så oinspirerande. Snarare, lockande - och lite förbjudna. Jag menar, sommaren är som varmast och budskapen om bara ben och tunna klänningar är uttalade. Kanske är det den dvalande rebellen i mig [åh, vilken klichéeartad mening - jag skäms]. I vilket fall som helst så övergår de förträngda till något nytt, återupptäckt. Nyuppskattat.